Faran med stormakter

Slötittandes på TV hamnade jag häromkvällen inför filmen Full Metal Jacket från 1987 i regi av Stanley Kubrick. Den handlar om Vietnamkrigets fasor och USAs besvikelse över sitt misslyckande. Jag fick ett antal aha-upplevelser.

Nyligen drog jag paralleller mellan det amerikanska militärindustriella komplexet och det svenska välfärdsindustriella komplexet (http://detgodasamhallet.com/2015/05/29/stormakter-med-komplex/). I båda fallen handlar det om verksamheter som behövs, men som riskerar att driva sina värdnationer i fördärvet om de får för mycket makt.

Båda komplexen lider av ett slags idealistiskt storhetsvansinne. Båda anser att respektive nation har nått mänsklighetens högsta och renaste stadium och att det är deras plikt att hjälpa resten av mänskligheten att bli likadan.

Jag har gång på gång skrivit att svenskarna innerst inne tror att alla andra folk är likadana som vi och att det gäller att skapa förutsättningar för att den hygglige svensken som ligger förborgad inom dessa andra stackare ska kunna träda fram och det svenska välfärdssystemet ska kunna utbredas över världen. Vi är ju en humanitär stormakt. Utrikesminister Wallström vill skicka 35 svenskar till Mellanöstern för att stödja ”FN:s arbete att finna en lösning på våldet i Syrien och genom att verka för ett demokratiskt, inkluderande och sammanhållet Irak. En långsiktigt hållbar lösning måste vara politisk och bygga på att alla folkgrupper och religiösa minoriteter respekteras” (http://www.metro.se/metro-debatt/margot-wallstrom-sta-enade-bakom-svenska-insatsen-mot-is/EVHofb!uIw7XtfecJpAk/). Irak som Västra Götalandsregionen? Finns det på kartan? De 35 svenskarna, förklarar utrikesministern, ska bland annat ägna sig åt ”humanitär rätt och genderfrågor”. (Skulle det hetta till kan Sverige skicka ytterligare 85 man för att hämta hem det första gänget, alltså för ”evakuerings- och förstärkningsinsatser”.)

Amerikanerna delade den övermodigt välvilliga attityden i Vietnamkriget. De ville göra gott. De ville skydda asiaterna från kommunismens förtryck och ge dem en chans att bli som amerikaner. I Kubrick-filmen förklarar en hög amerikansk befälhavare för sina underställda: ”Inside every gook [vietnames] there is an American wanting to come out”.

Denna goda vilja kom att stå det amerikanska folket dyrt (även om det militärindustriella komplexet måste ha tjänat bra med pengar medan det pågick). Omkring 50 000 amerikanska pojkar dog i strid (naturligtvis bara en bråkdel av det totala antalet döda). Men den bestående skadan var kanske den ruelse som grep den amerikanska nationen när den tvingades inse att den avsedda befrielsegärningen i själva verket väckte hela världens hat. Som en soldat besviket sa i filmen: ”Vi dör för dem och de gillar oss inte ens”.

Jag tror, Gud hjälpe mig, att den svenska humanitära stormakten i sin av det välfärdsindustriella komplexet egennyttigt drivna ambition att göra gott håller på att konstruera ett likartat debacle ehuru i mindre format. Amerikanerna skulle rädda asiater undan lidande under kommunismen, vi ska rädda hundratusentals stackare som lider under fattigdom och krig genom att bereda dem bosättning i vårt land.

Vi gör detta med föreställningen att projektet ska slå väl ut, att den inre svensken hos den nyanlände ska blomma ut när han äntligen kommer hit. I allt väsentligt ska han smälta in och bli en svensk som alla andra samtidigt som han berikar oss med sitt hemlands exotiska maträtter. Vi kan knappt föreställa oss att han med beslutsamhet skulle värna om sin gamla kultur och skydda den från inflytandet från svenskheten eller att han till och med skulle bli jihadist och återvända för att kriga i hemlandet. När sådant inträffar tror vi bara att det är vårt eget fel för att vi inte lassat på tillräckligt med svensk välfärdspolitik och att vi måste gottgöra honom för det när han kommer tillbaka från sin mordturné.

Den stora besvikelsen har ännu inte drabbat Sverige och vi kan hoppas att den inte ska behöva komma. Men tecknen finns där. Den tacksamhet som vi kanske förväntat oss syns inte riktigt. Ibland kan man känna som den amerikanske soldaten i Full Metal Jacket: ”Vi gör uppoffringar för dem och de gillar oss inte ens”.

Jag har inga hårda bevis, bara känslor och aningar. Det kan hända att invandrarna på det hela taget längtar efter att integreras, kanske till och med assimileras. Men jag får dåliga vibbar av okvädningsord som ”svennehora”, av stenkastning mot utryckningsfordon, av det svenska rättssystemets sönderfall i vissa invandrartäta områden, av en växande antisemitism med rötter hos muslimer. Och när Studio Ett förklarar att gästerna på en flyktingförläggning i Norberg är tillintetgjorda på grund av den svenska statens otillräckliga service (http://detgodasamhallet.com/2015/05/24/styr-sverigedemokraterna-numera/) blir jag betänksam.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s