En oväntad effekt av liberaliseringsvågen

Under åren 1990 – 2010, ungefär, genomgick Sverige en storartad liberaliseringvåg. Skolpeng infördes, friskolor tilläts, privata tågbolag fick konkurrera, äldreomsorgen lades ut på entreprenad, privata primärvårdscentraler fick etableras etc.

Detta skedde inte utan mitt entusiastiska stöd (även om jag i många fall tog avstånd från en del reformers praktiska genomförande). Jag hade skrivit eller på annat sätt varit inblandad i flera dussin gedigna utredningar om vad politikerna borde göra på område efter område och jag hade, som konsult åt kommunen, infört skolpengssystemet i den första skolpengskommunen, som var Vaxholm.

Av någon anledning har liberaliseringsvågen numera tappat sin dånande kraft. Kanske beror det på att de lätta grejorna är gjorda, kanske beror det på att det blivit dags att rätta till misstag (varav jag pekade på en del redan från början, till exempel frånvaron av ett externt och av den enskilda skolan opåverkbart betygssättningssystem).

På det hela taget blev resultatet av reformerna bra och ungefär som man tänkt sig. Ingen vill nog bli av med det fria skolvalet och ingen vill nog ha tillbaka Televerket fast man kan såklart undra över poängerna med tåg- och apotekskonkurrensen. Framför allt kan man reta sig över försäljningen av de kommunala elnäten till privata bolag. Kablarna in till våra hus är naturliga monopol. Att sälja dessa till vinstmaximerande företag var ett politiskt misshugg som står elkonsumenterna dyrt.

Men en effekt som jag borde ha förutsett, men inte tänkte på, var att det naturligt uppstod omfattande privata välfärdsbranscher när de tidigare offentliga monopolen öppnades för privat företagande, till exempel privata skolkoncerner, äldreomsorgsföretag, vårdbolag av olika sorter, sjukvårdskonglomerat och så vidare.

Eller rättare sagt: jag tänkte inte på konsekvenserna av detta, nämligen att Sverige fått ett nytt intresse med distinkt agenda, alltså privata företag som lever av välfärdspengar och som gillar systemet.

Först genom denna process har den ursprungligen offentliga välfärdsindustrin blivit ett regelrätt välfärdsindustriellt komplex (om man drar parallellen med det amerikanska militärindustriella komplexet, som består inte minst av engagerade privata industrier).

Exempelivs tycks förändringarna framträda i attityden hos Sveriges ledande privata arbetsgivarorganisation. För det gamla SAF, som fanns innan några privata välfärdsföretag existerade, var hela staten en socialistisk styggelse (jag överdriver lite, ursäkta). Men Svenskt Näringsliv, SAFs efterträdare, har privata välfärdsföretag som medlemmar och måste naturligtvis anlägga ett delvis annorlunda synsätt. Att moderaterna vid liberaliseringsvågens slut övergick till att bli ”nya moderaterna” är en händelse som ser ut som en tanke och som stämmer väl överens med denna övriga förändring. De gamla moderaterna tänkte som SAF och de nya som Svenskt Näringsliv.

I detta perspektiv framträder regeringens planer på att stoppa vinster i välfärden som ett skott i foten för det välfärdsindustriella komplexets intressenter. Varför göra sig av med sina vänner? Det är inte nog med att välfärdsindustrin skulle få svårt att klara produktionen utan de privata företagen, dessutom skulle den gå miste om de privata företagens politiska engagemang för den gemensamma saken.

Om vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, den främste ivraren för vinstförbud i välfärden, kunde tänka lite praktiskt skulle han kanske inse att hans ideologiska renlärighet riskerar att sabotera hans långsiktiga intressen. Kanske lika bra det, förresten.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s