Ett otillständigt resonemang om framtidens arbetsmarknad

Nyligen hamnade jag i ett sällskap högt utbildade personer med framskjutna positioner i samhället. Ett intressant samtal om betydelsefulla samtidsfrågor utspann sig. Vi kom till exempel in på frågan om vad folk ska jobba med i framtiden mot bakgrund av alltings automatisering.

Jag har den ibland lite störande läggningen att jag säger saker som må vara logiska, men faller utanför artighetens och den goda smakens gränser. Jag gör det inte för att jag är säker på min sak, utan mest i syfte att i samtal utröna alla möjligheter, även sådana som för tillfället anses opassande. Så även nu.

Jag sa att en lösning som man borde kunna fundera över vore en återgång till mänsklighetens normaltillstånd, där en del av befolkningen blir tjänare hos de övriga. Frågan borde också, kastade jag fram, ses i belysning av att Sverige nu tar emot så många invandrare utan en utbildning som kan ge dem plats på den reguljära arbetsmarknaden.

Det borde jag inte ha sagt. Först fick jag reda på att detta inte alls är något mänsklighetens normaltillstånd eftersom tjänarklasser uppstod först efter den neolitiska revolutionen, då människan övergick till jordbruk och boskapsskötsel. Det var bara 10 000 år sedan. Det hade jag faktiskt inte tänkt på. Ej heller hade jag föreställt mig ”tjänarklasser”, utan bara att folk då och då kunde inneha sådana jobb.

Sedan blev jag upplyst om att invandrarna inte alls är lågutbildade. Jag förstod att mitt uttalande även i övrigt var stötande. Samtalet vek in på andra spännande frågor.

Men jag är obstinat nog att undra om det inte skulle finnas fördelar med att uppmuntra framväxten av en traditionell privat tjänstesektor. Låt mig börja med att räkna huvuden och strunta i praktiska frågor.

Sverige har ungefär 400 000 arbetslösa. I verkligheten är det fler, eftersom det finns dold arbetslöshet exempelvis bland universitetsstudenter. Låt oss anta att den verkliga arbetslösheten uppgår till 500 000 personer. Det finns ungefär två miljoner hushåll som består av sammanboende par med eller utan barn, kanske den grupp som skulle komma närmast i fråga för att skaffa sig en au pair, trädgårdsmästare, betjänt eller annan hjälpreda. Det skulle alltså räcka med att 25 procent av de potentiella arbetsgivarna gjorde slag i saken för att alla våra problem vore ur världen. Statsminister Löfven skulle ha nått sina jobbmål i ett nafs.

Sedan lite om de praktiska frågorna. Är det förnedrande och kränkande för en människa att tjäna hos någon annan? Det kan naturligtvis vara det. Jag har i andra länder sett exempel på dålig behandling av husfolk. Men jag har också sett exempel på att harmoniska relationer kan råda mellan parterna. Det här är en fråga om kulturell och social mognad som behöver diskuteras. Min poäng, i den mån den är en poäng, är bara att vi inte a priori bör utgå från att hemtjänster måste vara kränkande för den tjänande.

Sedan kommer man till den svåra frågan om den halva miljon som behöver arbete har den rätta kompetensen och framför allt den rätta attityden för att möjliggöra projektet. Så länge det i stället går att leva på bidrag är detta sannolikt ett mer attraktivt alternativ, i varje fall om personliga tjänster med självklarhet anses vara skitjobb.

Det är inte heller säkert att den halva miljon hushåll som skulle bli arbetsgivare har den nödvändiga kompetensen. Det krävs mogenhet för att klara av en sådan sak på ett civiliserat sätt. Man blir inte med automatik en god arbetsgivare bara för att man är sammanboende med eller utan barn.

En annan liten detalj är ekonomin. Hur den saken ska hanteras vet jag inte, jag bara konstaterar att de arbetslösa idag ändå får sin ersättning utan motprestationer samt att inget samhälle mår väl av att ha växande grupper som lever på bidrag – som nog till stor del hämtas ur skatter som betalas av den halva miljonen potentiella arbetsgivarhushåll – utan att ha något meningsfullt att göra på dagarna. I den bästa av alla världar skulle de ofta väletablerade medelklassare som fick hjälp i hemmet ha en del nyttiga saker att lära ut till sina nya medarbetare.

Om jag vore politiker skulle jag kanske inte gå till val på den här idén. Jag tror nämligen inte att den någonsin skulle kunna förverkligas genom politiska beslut. Däremot kan jag tro att den kommer av sig själv. Dagens trender med invandring och automatisering och försämrad anställningsbarhet av allt okunnigare ungdomar leder troligen till överbelastning av välfärdssystemen och deras gradvisa sönderfall. Då presenterar sig ett synnerligen obehagligt problem i form av växande skaror arbetslösa och fattiga människor. Det är bättre att de klipper gräset och handlar mat åt mig samtidigt som de drar nytta av vad jag kan lära dem om världen och samhällena än att de bränner bilar och handlar knark.

Jaså inte? Hur hade du då tänkt dig att lösa frågan?

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Ett otillständigt resonemang om framtidens arbetsmarknad

  1. Andreas Johansson

    Sedan kommer man till den svåra frågan om den halva miljon som behöver arbete har den rätta kompetensen och framför allt den rätta attityden för att möjliggöra projektet.

    Jag kommer osökt att tänka på Sakine Madons artikel i Dagens Samhälle.

    Men jag tror inte vi går mot ett tjänarsamhälle på bred front. Det kommer även i framtiden vara extremt få som har råd med så stor trädgård de har nytta av en trädgårdsmästare på heltid – istället kommer en expanderande RUT-sektor ha en anställd på någon internationell megakoncern som skjöter alla trädgårdar i kvarteret.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s