Jag – en rumpnisse

Sedan jag började skriva dagliga krönikor har jag skärpt blicken för att upptäcka ämnen att skriva om. Min metod är rumpnissarnas. Jag betraktar människorna och frågar mig ”Voffo gör di på dette viset?”

När man väl lärt sig att ställa denna fråga upptäcker man att samhället inte förser en med några bra svar och att man måste utveckla egna rumpnissehypoteser om man ska komma framåt i sin förståelse.

Låt mig ge två exempel ur samma källa, nämligen nationaldagens Lördagsintervju i P1, där journalisten Monica Saarinen frågar ut statsminister Stefan Löfven.

Vid ett tillfälle nämner Saarinen att det finns förslag från olika allianspartier om att invandrare inte omedelbart ska få permanenta uppehållstillstånd utan i stället tillfälliga och vad tycker statsministern om det?

Löfven anlägger ett lätt avfärdande tonfall eftersom det här ju inte är hans bord (vilket du borde ha fattat, Saarinen): ”Ja, Migrationsverket har ju bestämt att invandrare ska ha permanenta uppehållstillstånd”. Sedan lägger han till någonting om att processen härigenom blir ”smidig”.

Här vaknar rumpnissen i mig. Vafalls? Migrationsverket har bestämt? I Rumpnistrien är det politikerna som bestämmer, inte myndigheterna. För statsministern verkar den svenska ordningen självklar. Redaktör Saarinen tycks inte reagera heller. Kanske är det bara rumpnissar som tycker det är underligt.

Min rumpnissehjärna har som bekant kommit fram till förklaringen att det är det miljonhövdade organisationssystem bestående av de samlade välfärdsmyndigheterna, till exempel just Migrationsverket, som styr Sverige och nationens tänkande. Enligt detta tänkande är det helt i sin ordning att Migrationsverket snarare än riksdagen fattar sådana beslut. Därför höjer varken Löfven eller Saarinen på ögonbrynen.

Det fanns ytterligare en episod i programmet som fick rumpnissen i mig att markera red alert. Saken gällde föräldrapenningen där regeringen nu anser att staten ska bestämma lite mer och föräldrarna lite mindre. Redaktör Saarinen tycktes inte vara helt till freds med den föreslagna reformen. Hon pekade på att det finns starka krafter som tycker att föräldrarna bör få bestämma ännu mindre. Löfven hummade något om att han kanske också tyckte det, men att han måste ta hänsyn till att det finns en riksdag. Då säger Saarinen: ”Ska inte politiken ligga lite före?” Av statsministerns tonfall förstår man att just detta närmast är en självklarhet, som han ser det.

Vid det laget har min inre rumpnisse fått ett anfall och blivit alldeles röd i ansiktet. Vadå staten ligga före? Pågår det en lång marsch med staten i täten som handlar om att föräldrar, familjer och det övriga civila samhället ska få mindre och mindre att bestämma om?

I Rumpnistrien hade ett meningsutbyte som detta varit otänkbart. Rumpnissar är nämligen rätt petiga med sin frihet och självbestämmanderätt. Deras motsvarighet till Saarinen hade aldrig kommit på tanken att begagna uttrycket ”ligga före” i detta sammanhang. Snarare hade hon använt begrepp som ”bakåtsträvare” eller kanske till och med ”folkföraktare”.

Voffo gör di på dette viset? Vem har intresse av att alltmer detaljerat administrera i vilka former folk ska hantera omsorgen om sina barn? För en rumpnisse kan det inte vara någon annan än administratörerna själva, som vill ha mer att säga till om.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s