Den stora förvirringen – min slutsats

I min förra krönika skrev jag att klyftan ökar mellan å ena sidan vad var och en kan uppleva med sina sinnen och å den andra den påbjudna och mer eller mindre officiella bilden av tillvaron. Jag hävdade att situationen gör människorna förvirrade samt att detta kan få oönskade konsekvenser.

Vad gör vi åt detta? Inget annat än självklarheter.

Jag tar avstamp i två rader från Shakespeare:

Den varelse som ej sitt ursprung vördar

Får inget fäste i sig själv

Det handlar om självrespekt och självtillit. Om jag inte har tillit till mig själv kan jag inte ha tillit till andra. Tilliten är vårt svenska samhälles adelsmärke. Vår kultur bygger på tillit till nästan, ibland nästan överdriven tillit. För att jag ska respektera och ha tillit till nästan måste jag lita på att nästan och jag gemensamt respekterar gamla svenska värden, exempelvis ”avtal ska hållas”, ”ett handslag är ett handslag”, ”rättvisa” och ”lika villkor för alla”.

Jag sätter kyrkan mitt i byn. Den svenska kulturen är bra. Om det är den bästa i världen må vara en smaksak, men den kvalar i alla fall till finalen tillsammans med ett antal andra västerländska kulturer som varit lika gynnsamma för sina medborgare som den svenska.

Nu kommer det någon och påstår att det jag säger är chauvinistiskt, nationalromantiskt, reaktionärt och sverigedemokratiskt. Det är fel. Den svenska kulturen har bringat oss oändliga framgångar och vi borde vara oändligt tacksamma mot den kultur och det samhälle som givit oss sådana fördelar. Sverige var bra långt innan sverigedemokraterna upptäckte det. Vi är idioter om vi låter bli att gilla den svenska kulturen bara för att sverigedemokraterna gör det. Det är ungefär som att allianspartierna hellre låter bli att regera än får stöd av sverigedemokraterna.

Nästa steg i det mentala saneringsarbetet är att erkänna att det finns en sanning. På något abstrakt filosofiskt plan kan detta säkert diskuteras, men i den vardagsvärld där människor dväljs finns en sanning. Alla uppfattningar är inte lika mycket värda. Till exempel kan skolbarn inte kompensera bristande flit, kunskap och hårt arbete med kreativitet som en del tror. Kreativitet i all ära, men den flödar skönast där mycket sanning först gått in. Ostrukturerad kreativitet är för det mesta bara besvärlig och obehaglig för medmänniskorna. Så Thorild hade rätt när han kvad Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. (Fast jag måste erkänna att det tagit mig lång tid att inse detta.)

Sedan kan vi ta ytterligare ett befriande steg, vimmelkantiga av framåtanda och förvånade över våra snabba intellektuella landvinningar. Det är inte nog med att det finns en sanning utan dessutom så gäller den sanningen. Till exempel påverkas inte multiplikationstabellen av genusteorier. Man kan diskutera huruvida den brittiska kolonialismen var bra eller dålig för Indien, men man har inte rätt att avfärda frågan bara för att Storbritannien var en imperialistisk världsmakt (vilket det såklart var, något som det troligen fanns andra skäl till än att engelsmännen var onda och giriga även om också denna föreställning tål att undersökas).

När vi återupprättat Sverige och sanningen och erkänt den senares primat kan vi lufsa på i ullstrumporna och tillstå betydelsen av civilisation och gott uppförande. Till det goda uppförandet hör att vara lyhörd för omvärldens normer vad man än tycker om dem. I Sverige är det exempelvis god ton att inte vara påstridig och aggressiv. Då ska man vinnlägga sig om att inte vara påstridig och aggressiv i Sverige. (Även en del svenskar, till exempel jag själv, kan tidvis ha svårt med just detta.)

Sådär kan jag hålla på hur länge som helst. Ämnet är outtömligt och tål att resoneras hit och dit. Men för att vända den trista utveckling som Sverige, om jag inte läst saken helt fel, nu genomgår så bör sådana resonemang inledas. Om jag bestämde skulle jag starta ett nationellt rådslag om de medborgerliga skyldigheter som varit inbyggda i den svenska mentaliteten. Vilka är de och vilka av dem är omistliga?

Jag önskar att politikerna kunde fatta detta självklara och enkla. Budgetar hit, budgetar dit, det är inte pengar och lagar det handlar om. I grunden handlar det om hur vi tänker, våra attityder och värderingar.

Det viktigaste ögonblicket är när vi sitter framför vår nästa, ser honom i ögonen och uppriktigt frågar honom hur han tänker och han är villig att anstränga sig för att förklara. Det kräver öppenhet och uppriktighet och tolerans från bådas sida. Det händer alldeles för sällan.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Den stora förvirringen – min slutsats

  1. Sune Malmström senior

    Jättebra synpunkter på ”tilliten!
    Sune

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s