Kan våra politiker ge upp stormaktsdrömmarna?

Jag vet inte när begreppet humanitär stormakt först myntades. Google ger 25 100 träffar och alla verkar vara från de senaste åren. Kanske föddes uttrycket i Carl Bildts utrikesdeklaration 2013. Där fastslås att ”Sverige är en humanitär stormakt” för att vi under 2012 ”finansierade humanitära insatser med mer än fem miljarder kronor”. (I så fall rätt billigt att bli en stormakt, kan man tycka.)

Det finns ett mer klargörande videoklipp där fru Corazza Bildt förklarar vad humanitär stormakt betyder, nämligen att vi ska öppna gränserna för ”människor från andra länder som kommer hit för att bygga vårt välstånd och vår rikedom” (https://www.youtube.com/watch?v=8-pl-QXIU5Q). (Hur man blir en humanitär stormakt av att vilja ha mer välstånd och rikedom är förstås inte alldeles klart.)

I vilket fall som helst tror jag hela projektet ”humanitär stormakt” är en politikerdriven grej. För ett statsråd, till exempel, går en hel del tid åt till olika internationella sammankomster, där känns fint att företräda ett mäktigare och godare land än de andra. Jag har själv upplevt det där när jag jobbade i biståndssvängen. Sverige gav mest bistånd per capita vilket gjorde Sverige finast av alla givarländer vilket gav status åt mig som representerade Sverige. Det kan verka ynkligt, men så fungerar det.

Och bakom dessa ljusomstrålade politiker står en mäktig offentlig och privat omhändertagandeindustri som tjänar bra med pengar på hanteringen samt en hyllningskör av journalister och opinionsbildare. Plus en alltmer högljutt muttrande allmänhet som inte längre tror på verksamhetens välsignelser utan oroar sig för kostnaderna och de obehagliga och växande sociala konsekvenserna.

Det är plågsamt för stormakter att kväsa sin ärelystnad och erkänna verkligheten. Se på det engelska imperiet som efter andra världskriget var tvunget att ge upp sina stolta ambitioner och släppa kolonierna fria. Det blev helt enkelt för dyrt och jobbigt att hålla sig med ett världsherravälde som gav glans och prestige åt den lilla önationen. Eller se på Portugal, den sista av de gamla kolonialmakterna, som krampaktigt höll kvar vid sina afrikanska kolonier trots att dessa ambitioner drev landet i ekonomiskt fördärv. Det krävdes en oblodig militärkupp – ”kaptenernas revolution” eller ”de röda nejlikornas revolution” – för att avsätta ett styre som inte kunde frigöra sig från stormaktsambitionerna.

Det är klart att Sveriges stormaktsambitioner inte, liksom i Englands och Portugals fall, har månghundraåriga traditioner, utan bara är en förmäten idé som uppstått i några politiska ledares upphettade hjärnor i rätt modern tid. Så det ska väl inte behövas någon putsch för att komma till rätta med situationen. Men vi ska inte underskatta uthålligheten i människors – i det här fallet politikerväldets – intränade och etablerade tankevanor. Och framför allt ska vi inte underskatta den oerhörda och egennyttiga makten hos välfärdsindustrin.

10 000-kronorsfrågan är om de etablerade politikerna kan klara av den mentala och politiska förändring som är nödvändig för att få ordning på torpet och gå medborgarna till mötes eller om det behövs ett helt gäng nya personer i nationens ledning. Vad tror du?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s