Lärdomar av greklandskrisen (en mycket gnällig krönika)

Jag ska inte påstå att jag förstår allt om den aktuella greklandskrisen, men fundamenta verkar vara följande. Den grekiska staten har under många år lånat pengar från andra länder. Nu har Grekland ackumulerat ett berg av skulder som landet inte har en chans att betala tillbaka.

Grekland tycker att långivarna ska skriva av skulderna, vilket de inte tänker göra, dels för att de kanske när någon sorts utsiktslöst hopp om att få pengarna tillbaka, dels, och framför allt, för att eftergifter till en stor låntagare skickar felaktiga signaler till andra stora låntagare.

Långivarna, å sin sida, tycker att Grekland ska spara och betala, vilket Grekland som sagt varken kan eller vill. Så nu sitter vi, vad jag kan förstå, och väntar på att Grekland ska gå i konkurs och inställa sina betalningar och eventuellt lämna euron. Om inte långivarna i sista stund plockar fram mer pengar så att farsen kan fortsätta ytterligare en period.

Den stora frågan är hur det kunnat bli så här. Krisen är ingen blixt från klar himmel. Den har målmedvetet byggts upp under många år. Den stora dumskallen är trots allt inte Grekland. Det är djupt mänskligt att så länge det går leva på lån som man inte tänker betala tillbaka. Den stora dumskallen är EU som med öppna ögon iscensatt dramat. Och skälet till detta monumentala oförnuft? Jag  tror att det handlat om att till varje pris rädda euron undan ett grekiskt utträde.

Politiker har alltså en gång fattat det felaktiga beslutet att släppa in Grekland i eurozonen. För att slippa erkänna sitt fel bedriver de därefter målmedvetet och under många år en politik som nu hotar med katastrofala följder. De borde a) inte ha godkänt Grekland som euroland och b) omedelbart kastat ut Grekland när problemen började uppdagas.

Jag vet att sådant är lättare sagt än gjort. Jag vet att det är lätt att vara efterklok. Men här finns en betydande lärdom att dra, nämligen att aldrig låta problem växa, aldrig köpa sig tillfällig lindring, aldrig lita till döbelnsmediciner (Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner: Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre/ Som gör mig för i morgon sjufalt värre/ Men hjälper mig i dag på mina ben!).

Om man ska tillämpa den lärdomen på Sverige och svensk politik finns en hel del att säga. Vi excellerar i att sopa problem under mattan och att kasta pengar på dem för att slippa lösa dem. Skolan är ett uppenbart exempel. Politiker bara talar om satsningar hit och dit fastän skolans problem inte har med pengar att göra. Nu vill regeringen höja vissa lärares löner. Det kommer inte att hjälpa. Vi har de lärare vi har. Vad jag kan se har politiken inte ens börjat lösa skolkrisen, varför många medborgare själva försöker göra det genom att välja rätt skolor åt sina barn varpå klyftorna mellan bra och dåliga skolor växer. Universiteten är i lika djup kris som skolan. Man kan rada upp område efter område: infrastrukturen, forskningspolitiken, sjukvården etc. Det är samma sak som i fallet Grekland: ansvariga politiker slänger pengar på problemen för att slippa ta i dem.

Tiggeriet och invandrings- och integrationspolitiken är speciella områden eftersom politikerna, trots att de ser problemen, är stolta över att inte ens försöka lösa dem.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s