Invandringsinvesteringens lönsamhet

Tänk dig att du fick följande flotta erbjudande:

Hej, jag heter Magdalena Andersson och jag är din finansminister. Jag har kommit på ett jättebra sätt att investera dina skattemedel, vilket jag nu tänker göra. En av Sveriges bästa affärer genom tiderna var när det på 1600-talet kom hit något tusental vallonfamiljer som startade järnbruk och smedjor och allt möjligt sådant. Det blev en oerhörd ekonomisk framgång för Sverige. Det bevisar att invandring är en briljant affär för staten. Nu har vi chansen att repetera denna succé i utökad skala genom att ta emot hundratusentals invandrare från Mellanöstern och Nordafrika. Det här är så himla bra för staten att du inte kan tillåtas avstå från denna investering som alltså är obligatorisk. Du kommer att tacka mig!

Den LO-anknutna tankesmedjan Arena har just publicerat en utredning av ungefär denna innebörd. Utredningen heter ”900 miljarder skäl att uppskatta invandringen” och handlar om att svenska staten skulle ha tjänat 900 miljarder kronor på invandringen sedan 1950. Och att det därför vore korkat att inte satsa mer på denna lyckobringande hantering.

Jag lyckas inte förstå vad de 900 miljarderna betyder. Det antyds att det handlar om att statens nettoförmögenhet skulle ha ökat i den omfattningen. Kanske det. Men det som bekymrar mig är den samhällsuppfattning som presenteras av rapportens huvudförfattare Sandro Scocco (http://www.arenaide.se/2015/07/01/ny-rapport-900-miljarder-skal-att-uppskatta-invandring/).

Han menar att invandringen ska betraktas som ett statligt investeringsprojekt: ”Invandringen är i traditionell ekonomisk mening en investering”. Här ska staten satsa medborgarnas skattemedel för att tjäna rejält i framtiden. Men då gäller det att inte snåla vid de inledande satsningarna. Man får inte sträva efter att ”minimera kostnaderna för mottagandet”. Tvärtom ska man satsa med full kraft. ”Avstår man ifrån integrationsinsatser och utbildningsinsatser och sådant där så kan man så att säga i slutändan förlora mycket mer än det man sparar.” Men om staten satsar friskt med medborgarnas pengar kommer staten ska göra en kanonaffär, förklarar herr Scocco.

Den här rapporten från tankesmedjan Arena har väckt mycket uppmärksamhet och erkännande för att den, som Dagens Nyheters huvudledare skrev den 3 juli 2015, utgör ”ett potent argument mot de krafter som bygger sin opposition mot en liberal invandringspolitik på ett motstånd till allt främmande: Sverige har tjänat på sin öppenhet och stänger vi dörren mot världen utanför blir vi fattigare”.

Jaha. Jag har tre varandra näraliggande synpunkter som alla talar emot denna djärva satsning.

För det första ska staten inte agera riskkapitalist med medborgarnas pengar. ”Invandringsinvesteringar” är lika lite en uppgift för staten som andra riskinvesteringar i exempelvis alternativ energi och glesbygdsprojekt med eller utan genusperspektiv.

För det andra förskräcker erfarenheterna av sådana statliga satsningar. Min uppfattning, som jag inte tänker belägga närmare eftersom massor av ekonomer redan belagt det, är att staten är en dålig riskkapitalist. Varför skulle staten lyckas den här gången? Den brukar tänka fel när det handlar om affärer.

För det tredje talar vi här om en helt enorm investering. Jag vet inte hur många miljarder kronor vi talar om, men alla andra statliga satsningar genom tiderna bleknar i jämförelse. Här finns enorma pengar att förlora. Skadan vid ett misslyckande alldeles oerhörd. Om det inte går så där bra med invandringen som Arena hoppas, om somalierna inte lyckas så bra som vallonerna, så räcker det inte med förlusten av de pengar som invandrarnas eventuellt misslyckade integration har kostat, utan de blir en börda för evigt för svenska skattebetalare. Vattenfalls förlust på Nuon-affären, kanske 50 miljarder kronor eller någon procent av BNP, är jobbig men kan skrivas av direkt utan allvarliga framtida besvär. Men om invandringsinvesteringen misslyckas sitter vi fast med ett jätteproblem.

Miljörörelsen talar ofta om att man, om stor osäkerhet råder, ska undvika handlingsalternativ som potentiellt kan leda till katastrofala utfall. Det här är, vad jag kan förstå, ett sådant.

Dagens Nyheter verkar, efter att i samma ledare ha bytt fot, hålla med mig: ”Att invandringen generellt har varit lönsam förut behöver inte betyda att den är det just nu”. Sedan kommer tidningen med sin egen vinkel: ”Det starkaste argumenten för den nuvarande generösa flyktingpolitiken är inte de ekonomiska, utan de som bygger på solidaritet. Vi har en moralisk skyldighet att göra vad vi kan för att hjälpa dem som flyr undan förföljelse”.

Göra vad vi kan? Så länge man har en krona kvar kan man göra mer. Hur och när blev dessa stenhårda krav nationens politik? Förr i tiden, när världens lidanden ändå var mycket större än idag, nöjde vi oss med att sätta av en procent av BNP till att hjälpa världen och vi var därmed det mest generösa av alla givarländer. Nu ska vi plötsligt ”göra vad vi kan”.

Vad vårt land behöver är en seriös diskussion om de medborgerliga skyldigheterna och om de moraliska krav vi bör ställa på oss själva som individer. Jag har försökt starta sådana diskussioner utan någon som helst framgång, till exempel på https://patrikengellau.com/2014/12/09/om-medborgerliga-skyldigheter/ och https://patrikengellau.com/2015/03/01/de-medborgerliga-skyldigheterna-del-1-av-6/ och https://patrikengellau.com/2015/02/25/bor-det-finnas-granser-for-manniskans-godhet-del-2/.

Jag tycker det är konstigt att det bara föreskrivs moraliska skyldigheter som om dessa vore självklara och allom bekanta. Det är de inte, i varje fall inte för mig.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s