Nina Björk resonerar sansat, men fel

Nina Björk på DN Kultur svarade den 6 juli på min replik på hennes recension av min krönika om tiggeri (puh! http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nina-bjork-rads-inte-skammen-den-kan-leda-till-forandring/ respektive http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/svart-att-tanka-klart-nar-det-galler-tiggeri/ respektive http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/hyckleri-om-manniskors-lika-varde/ respektive http://detgodasamhallet.com/2015/06/15/min-uppfattning-om-tiggeri/#more-1172).

Jag hoppas jag inte förvränger hennes uppfattning om jag sammanfattar den så här:

Det finns onda, fördomsfulla människor samt andra svårbetvingliga yttre omständigheter som förhindrar romer att försörja sig på normalt sätt, alltså genom normalt arbete [”en ojämlikhet som inte beror på personlig karaktär utan på en kombination av slump, samhälleliga strukturer och individuell tur eller otur”]. Därför

a) hänvisas romer till att tigga [”Samtidigt befinner de sig i en evig mänsklig situation: de måste försörja sig. I vårt samhälle innebär det att de på något sätt måste få pengar för att kunna köpa mat och husrum åt sig och sina barn. Vissa kan erhålla dessa pengar genom a-kassa, vissa genom socialbidrag och vissa har inte tillgång till någonting av detta utan måste sätta sig ned på gatan med en mugg framför sig och be om de pengar som garanterar en överlevnad.”] samt

b) måste vi som inte är onda skämmas och i kraft av vår skam ta hand om romerna [”Engellaus ursprungliga känsla – skam och en vilja att dela med sig – är en känsla som kan leda till förändring.”].

Resonemanget går att begripa, men jag tror inte på det. Jag har tre synpunkter.

  • Den befrielse undan utsatthet och fattigdom som romerna rimligtvis önskar sig måste vara deras eget verk. Att lita till snälla, skamsna omvärldsmänniskors insatser är fåfängt. Visst kan skammen medföra allmosor och annat slags välgörenhet, men sådant kan inte vara en långsiktig lösning. Kanske skulle romerna kunna förlika sig med evigt bidragsberoende, men jag tror skattebetalarna har en annan uppfattning.
  • När det gäller tillståndets grundorsak tror jag inte på “otur” och “slump”. Visst finns sådant, men ödet skickar inte på ett helt folk sådana förtretligheter i hundratals år. Då kan man lättare föreställa sig att “samhälleliga strukturer”, vilket väl betyder förtryck och fördomar, kan ha spelat roll. Men även här får jag problem med människosynen. Jag medger att det är uppförsbacke för romerna efter hundratals år av ansträngda relationer med majoritetssamhället, men jag tror inte potentiella svenska arbetsgivare är så ingrott och urbota antiziganistiska att de systematiskt och utan grund skulle tacka nej till romska jobbsökande om dessa visade sig ambitiösa, hederliga, arbetsvilliga och även i övrigt engagerade sig för att inlemmas i arbetslaget.

Jag tror kort sagt inte på den gängse föreställningen om att svenskarna på det hela taget är obevekliga rasister.

  • Av detta följer att jag tycker tiggeri är olämpligt, inte i första hand för att åsynen besvärar majoritetssamhället, vilket den gör, utan för att varje dag med tiggeri är en förlorad dag för romernas upprättelse och befrielse.
Annonser

3 kommentarer

Filed under Alla inlägg

3 responses to “Nina Björk resonerar sansat, men fel

  1. Hej Patrik!
    När jag läser dina rader om tiggare så kommer jag, helt spontant, att tänka på en Monty Python-sketch. Hello Children, inleds programmet hurtigt och sedan lär man på några minuter ut – först hur man spelar flöjt: blow in one end and then move your fingers up and down; därefter ”how to get rid of all deceases in the world”. First of all become a doctor, then invent a marvellous cure for something, and when the world really starts to take notice of you, you can jolly well tell them what to do so there´ll never be deceases any more.”
    Det är bara att ta sig i individuella kragen och lägga manken till, eller?
    Nu är det ju inte bara i Sverige som det finns tiggare och trashankar som det stackars skattebetalarkollektivet, vid behov, kan förfasa sig över. Utanför rikets gränser finns de överallt och i alla världsdelar. Arbetslösa, utförsäkrade, utblottade, på flykt. Miljontals människor som av olika anledningar inte drar något strå till den gemensamma stacken.
    Vad ska de göra, Patrik? Ge dem några råd. Låt oss utgå från att alla dessa människor, till största delen åtminstone, är, som du skriver ”ambitiösa, hederliga, arbetsvilliga och även i övrigt engagerade för att inlemmas i arbetslaget”.
    Romer, greker, spanjorer, syrier, libyer, kongoleser, sudaneser, somalier…
    Alla dessa vars åsyn riskerar att besvära majoritetssamhället, som du också skriver.
    Spotta i nävarna Patrik, så kanske jag och andra kan emotse en global lösning på bekymret, kanske redan till frukost i morgon tisdag? Och från och med onsdag skulle kanske människor inte behöva tigga sig fram i livet mer.
    Jag väntar med spänning… Lycka till!

    Gilla

    • Bäste Sven,

      Du misstar dig nog tyvärr om du tror att det finns en enkel och snabb lösning. Det gör det inte. Det har tagit västvärlden hundratals år av hårt arbete och individuellt ikragentagande att åstadkomma det vi åstadkommit och som sådana som du och jag (föreställer jag mig) ägna oss åt. Vi tillhör en kultur som är världshistoriskt unik i bemärkelsen att den lyft hela befolkningar från fattigdom till välstånd. Detta är nog det märkvärdigaste som inträffat sedan historien började. Det är något vi måste känna respekt för.

      Mitt råd till dem som inte lever i denna kultur är att de ska försöka förstå vår kultur och lära av den. Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att de lyckas. Jag säger inte att det är så självklart precis vad de ska lära av oss. Men jag säger för det första att det, enligt mänsklighetens hittillsvarande erfarenhet, inte finns någon annan kultur än den västerländska som har åstadkommit motsvarande stordåd. Man kan naturligtvis fantisera om andra slags lösningar, men om man ska lita till evidens och beprövad erfarenhet, finns ingen annan väg till detta slags storslagen framgång än den västerländska. Visst har andra samhällen haft sina lysande framgångar, men just detta, att lyfta hela folk ur elände, är något som det moderna västerlandet är ensamt om.

      För det andra säger jag att det västerländska samhällets framgångsformel absolut inte är självklar. I mer än hundra år har tänkare, forskare, sociologer, ekonomer och andra kloka västerlänningar försökt sätta fingret på vad som ligger bakom de oförnekliga framgångarna. Vi konstaterar förekomsten av ett bra resultat, men vi kan inte säkert identifiera orsakerna. Så när jag framför uppfattningar i denna fråga är jag ute på hal is (liksom alla andra som har synpunkter i ärendet). Men jag kan inte värja mig för tanken att en nödvändig, om än inte tillräcklig, förutsättning för att de folk som du talar om ska ha en chans att nå västerlandets nivå är att de, som du säger, ”tar sig i den individuella kragen och lägger manken till… spottar i nävarna”. Det finns många synonyma uttryck, till exempel anstränga sig, sträva, bemöda sig – minns Goethes ord från Faust, där änglarna säger: ”Wer immer strebend sich bemüth, den können wir erlösen” (den som alltid strävar och anstränger sig kan vi rädda) -, kanske är denna synonymrikedom ett tecken på vår kulturs insikt om sakens betydelse. Framför allt handlar den västerländska mentaliteten, tror jag, om uppfattningen att var och en själv har ansvaret för sitt öde. Läs till exempel Runebergs dikt Bonden Paavo eller Max Webers skrift om Den Protestantiska Etiken (båda hittar du lätt på internet).

      Det räcker såklart inte med ansträngning för att nå framgång. Dessutom krävs goda samhälleliga institutioner, till exempel en stabil äganderätt, hederliga domare, ämbetsmän som inte låter sig mutas och en massa annat. Ju mer man tänker på det där, jag i alla fall, desto mer imponerad och förundrad blir man över vad västerlandet faktiskt åstadkommit utan att det riktigt fattade vad det höll på med.

      Så, Sven, jag vet att det här är oklart och svårt, både för mig och för dig. Människan måste ödmjukt böja sig för insikten att det är så lite hon vet med någon säkerhet. Man trevar sig fram, man söker sanning, man försöker använda sitt svaga förnuft till att hitta samband, skapa användbara teorier, utveckla beteenderegler, experimentera med idéer.

      Du frågar vilket råd jag skulle ge ”romer, greker, spanjorer, syrier, libyer, kongoleser, sudaneser, somalier”. Det enda svårbegripliga råd jag kan ge är: Försök lära av västerlandet, som faktiskt lyckats. Om du tycker att det är ett oklart råd så kan jag väl hålla med om det. Som jag sa så vet vi inte riktigt i detalj vad det betyder. Men det är min tanke som ligger bakom ett halvt sekels u-landsbistånd från rika till fattiga länder: vi ska lära er att bli som vi. Fast jag erkänner gärna att framgångarna av den verksamheten har varit mycket svaga.

      Om du har någon annan mer övertygande och kraftfull syn på saken vore det intressant att få höra.

      Patrik

      Gilla

  2. Mikael

    Bäste Patrik,

    Du tycker alltså att människor på flykt saknar strävan (eftersom du citerar dessa ord ur Faust). Eller missförstår jag dig? Du menar att mellanösterns alla flyktingar som hellre lever ett extremt hårt liv som papperslösa eller statslösa, att dessa människor saknar strävan? Fast det är klart… Det kanske bara är lathet alltihop? Vad tycker du? Patrik? Kanske menar du att folk som ger sig ut på livsfarliga båtfärder mot Lampedusa och som i all sin lathet söker efter en bättre tillvaro, att de istället borde sätta sig ner där vid den norafrikanska kusten och fundera på hur de kan ta sig i kragen och bli som oss? Och visst är västvärlden unik, vi har lyft vår egen befolkning ur fattigdom, men på vilkas bekostnad? Jag vet inte om du känner att vi i västvärlden (Israel inkluderat) har ett kollektivt ansvar för den terror vi under många århundraden låtit andra folk utstå. Jag tänker på kolonialismen, dödandet av indianer, blockaden av Gazaremsan, USA:s och sovjets geopolitiska strategier för att motverka den respektive stormaktens framgångar under kalla kriget, de multinationella företagens uppköp av mark efter tsunamin i Thailand? Fast det är ju klart… Det finns kanske inget som heter ”kollektiv”, bara individer? Du verkar ju inspirerad av Webers metodologiska individualism, eller? Kanske finns det inte heller något kollektivt ansvar, ingen kollektiv skuld?Eller det kanske är den starkes rätt som du anser gälla? Jag, precis som föregående kommentatör, ser fram emot dina vidare reflektioner i ämnet.
    Allt gott,

    /Mikael

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s