Invandringen och slaget vid Poltava

Min portugisiskalärarinna frågade mig när Sverige haft sin borgerliga revolution. Med borgerlig revolution menas den historiska process varigenom borgarklassen kastar ut adeln från staten och sätter sig själv vid spakarna, typ den ärorika revolutionen i England år 1688 och den franska revolutionen hundra år senare.

Jag svarade att jag inte tror att Sverige haft någon borgerlig revolution. Det har inte behövts. Maktskiftena i svensk historia följer inte det marxistiska mönstret, där den ena klassen med våld avhyser den andra från samhällets kommandobrygga. I stället har vi haft en osedvanligt stark och ofta förnuftig centralmakt – läs kungar, numera politiker – som sett till att ingen klass kommit att dominera totalt och som gynnat de klasser som verkat ha haft något nyttigt för nationen att komma med.

Genom 1600-talets reduktioner fick Karl XI adelns tuppkam att slokna och efter det att Gustav III ryckt av adeln privilegierna – observera att han kommit på detta själv och att det genomfördes före franska revolutionen! – så var adeln så pass medgörlig att den inte bjöd något seriöst motstånd när Karl XIV Johan och hans närmaste efterföljare började uppmuntra borgerskapet att göra stordåd.

I Sverige kunde borgarklassens väg till makt och inflytande därför ske utan blodsutgjutelse till skillnad från i England, där den började med Cromwells krig och bland annat omfattade avrättningen av kung Charles I, och till skillnad från i Frankrike, där den kostade tusentals adelsmän plus en kung huvudet.

Men den lugna och civiliserade svenska ordning som upprätthålls av den starka centralmakten har en baksida. Ibland får centralmakten för sig att den ska göra något bra på egen hand i stället för att vänta på det civila samhällets initiativ. På det viset fick Sverige under Karl XI indelningsverket och den karolinska armén, en imponerande och formidabel skapelse, som till en början skapade jobb och klassutjämning, men så småningom drev nationen i fördärvet.

Efter Karl XIIs död och arméns upplösning låg nationen utslagen och kippande efter andan i ett halvt sekel. Det fanns inga alternativa maktstrukturer, inga räddande projekt som kunde skapa en ny och räddande ordning. Oredan var monumental, svenska makthavare mutades av fransmän och ryssar.

Det är ungefär samma sak med det nuvarande svenska välfärdsindustriella komplexet. Det är en till skapelse av centralmakten, alltså politikerna. Komplexet gjorde ursprungligen många bra saker. Men nu har det fått för mycket makt och inflytande över staten.

Slaget vid Poltava år 1709, där Karl XII fick stryk av Peter den Store av Ryssland, var inte skälet till det karolinska enväldets och karolinerarméns undergång, men det var en utlösande faktor.

Jag tror att invandringspolitiken i framtida historikers ögon kommer att spela samma roll som Poltavaförlusten när det gäller att förklara politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets kollaps. Och att stor oreda även vid detta sammanbrott kommer att registreras som en följdverkan.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Invandringen och slaget vid Poltava

  1. Underbar sammanfattning!
    Enda jag vänder mig emot är slutklämmen. För att Sverige inte är ”Sverige” längre, så följdverkan gäller inte bara Sverige. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s