Martin Luther om pappors skyldigheter och om förnuftet

Låt mig dela med mig av mina Lesefrüchte. Jag ramlade nämligen över en text om äktenskapet av Martin Luther som förvånade mig eftersom han argumenterar så starkt för att Gud tycker att pappor ska ta hand om sina barn (”The Estate of Marriage” in Luther’s Works, Vol. 45 : The Christian in Society II).

Så här skriver han:

Betänk nu hur vårt naturliga förnuft, den listiga skökan, ser på äktenskapet. Hon sätter näsan i vädret och säger ”Usch, jag måste vagga barnet, tvätta dess blöjor, bädda dess säng, inandas dess stank, vara vaken på nätterna och ta hand om det när det skriker och dessutom måste jag ta hand om min fru, försörja henne, sköta mitt jobb… Nej, äktenskapet är bara bitterhet och slit. Varför ska jag göra mig själv till dess fånge?… Det är bättre att leva ett fridsamt och kravlöst liv; jag ska bli präst…”

Vad har den kristna tron att saga om detta?… Den säger ”O Gud… jag erkänner inför dig att jag inte är värdig och vagga barnet eller att tvätta dess blöjor eller att ges ansvaret för barnet och dess moder. Hur kommer det sig att jag, som är utan några förtjänster, har fått äran att tjäna denna din skapelse och din kostbara vilja? Jag skulle glatt göra det även om uppgiften vore ännu mer obetydlig och föraktlig. Varken kyla eller hetta, varken plågor eller arbete kommer att störa eller avhålla mig, ty jag är säker på att detta arbete är behagligt i dina ögon…”

När en fader tvättar blöjorna eller gör andra obehagliga uppgifter för sitt barn… så ler Gud – inte för att fadern tvättar blöjor, utan för att han gör det i kristen tro.

Jag hade inte trott att Luther såg saken på det sättet. Jag skulle snarare ha trott att han var en stark anhängare av så kallade traditionella könsroller. Men jag hade alltså fel. På den här punkten verkar han resonera mer som en miljöpartist än som en kristdemokrat.

Men jag tror inte för den sakens skull att Luther skulle förorda en strängare kvotering av föräldrapengen för att få papporna att ägna mer tid åt blöjgörat eftersom papporna i så fall skulle göra det mer av kärlek till Mammon än av kärlek till Gud.

Det är kul att upptäcka att man haft fel, för då öppnas plötsligt en tidigare okänd del av verkligheten. Det kan möjligen vara så att det som vår tid betraktar som traditionella könsroller inte alls är traditionella. Den där kompakta och stereotypa bilden som vår tid har av ”hur det var förut” är kanske fel. Vid närmare eftertanke är den bilden självklart fel. Det förflutnas mångfald och variationsrikedom går inte att reducera till ett enda mönster.

Sedan gillar jag det där med det naturliga förnuftet som en listig sköka. Så är det. Förnuftet lyckas alltid få till en verklighetsuppfattning som gynnar tänkaren själv. Karl Marx lär vara upphovsmannen till sentensen ”intresset ljuger aldrig”. Marx och Luther kan ta varandra i handen. Ständigt dessa tyskar!

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Martin Luther om pappors skyldigheter och om förnuftet

  1. Luther hade nog inte förändrat världen – åtminstonde en del av den… om han inte varit rätt klok.
    Men som alltid – när insikt förlorar sig i dogma, så har själva kärnan i insikten förlorat sig lite i… ”kosmetika”?
    Jag tror Luther skulle vara ute och spika upp teser på längden-och-på-tvären, om han levt idag.
    Marx hade säkert varit i team med honom, fast så ilsk att Luther tvekat lite om han/Marx inte är lite för tidigt på det ändå. Med tanke på hans kvarvarande nutida följares – vad ska jag kalla det? Okunskap? Bildningsbrist? (Menar då inte den vanliga förstås).
    Tiden är lång.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s