U-landsbistånd och välfärdspolitik

Jag har sysslat en hel del med de rubricerade verksamheterna, med bistånd som praktiker under ett decennium i olika världsdelar, med välfärdspolitik som analytiker och fascinerad betraktare under, tja, hela mitt vuxna liv.

Egentligen är de två verksamheterna samma sak. Det handlar om att stater ska hjälpa eftersatta att höja sig till givarens ekonomiska, sociala och kulturella nivå. Det enda som skiljer verksamheterna åt är att mottagaren i det ena fallet finns utomlands, medan vederbörande i det andra fallet finns inom givarens nationella gränser.

Verksamheterna i sin nuvarande form uppstod ungefär samtidigt, nämligen efter andra världskriget. Biståndet började med Marshall-hjälpen. Efter kriget låg Europa sönderbombat. De hjälpsamma och vänliga amerikanerna beslöt att ge sina gamla allierade och fiender ett handtag, närmare bestämt tolv miljarder dollar, för att underlätta återuppbyggnaden. Planen fick namn efter USAs utrikesminister George C. Marshall.

Marshall-hjälpen blev en fantastisk framgång, vilket enligt min uppfattning berodde på att tysken och de andra européerna hade utvecklingen i blodet. Tysken var besatt av tanken på Wiederaufbau (återuppbyggnad) och när han fick en amerikansk biståndsspade så han slapp plocka tegelstenar med händerna gick det mycket fortare.

I ungefär samma veva hände en annan stor grej i världen, nämligen att de gamla kolonialmakterna tvingades släppa sina kolonier fria. Med Marshall-hjälpens succé i tankarna bestämde sig i-världen med USA i spetsen för att göra biståndstricket en gång till i u-världen. (Varför det skulle gå så mycket bättre med u-hjälp än med kolonialism var det aldrig någon som frågade sig eftersom kolonialismen till sin natur ansågs ond medan biståndets anda var god.)

Verksamhetens inre logik framträdde för mig när jag under ett antal år hade ansvar för det svenska biståndet till Guinea-Bissau. Jag upptäckte då att afrikanen, till skillnad från tysken, inte hade någon återuppbyggnad i sinnet eftersom det inte fanns någon raserad utveckling att återskapa. Afrikanen ville gärna njuta utvecklingens frukter, men han visste inte hur man odlade dem.

För landets regering blev biståndet som ett nyupptäckt oljefält. När oljeinkomster flödar slipper regeringar försöka organisera sina länder så att deras ekonomier blomstrar och regeringarna får skatteintäkter. De har ju pengar även utan skatteintäkter. Bistånd fungerar som olja. Biståndet gjorde att regeringen i Guinea-Bissau klarade sig utan skatter från medborgarna. Om en regering inte behöver skatter kan den bespara sig det arbete som det innebär att inrätta sådana förhållanden att folket kan jobba, tjäna pengar och betala skatter. Regeringen fick biståndet för att utveckla folket men använde det för att slippa göra detta. (Jag överdriver lite för att få fram poängen, men detta var den grundläggande mekanismen.)

Den brutala slutsats jag drog var att biståndets effekter inte beror på biståndet i sig utan på mottagarens mentalitet och situation. Tyskarna och afrikanerna hade olika mentalitet och situation. Det kan verka rätt självklart, men det är något som över huvud taget inte diskuteras i biståndsbranschen, tro mig. Mentaliteter får man inte tala om. Därför tvingas branschfolket försöka hitta orsaken till biståndets misslyckanden i givandets tekniker, till exempel vilka projekt eller program man ska välja och hur kontrollen ska gå till. Men hur biståndsgivandet tekniskt organiseras spelar inte så stor roll om fundamenta inte är på plats.

Jag tror att det är samma sak med välfärdspolitiken. Effekterna beror på vad mottagarna har i skallen. Om den omtänksamma välfärdsstaten ger ett bidrag till någon som avser att förkovra sig för pengarna för att sedan stå på egna ben så har bidraget troligen haft god verkan. Men om mottagaren inte hyser några planer på att utveckla sig och stå på egna ben, utan tvärtom använder bidraget för att slippa göra just detta, så ändras hela spelet. I det förra fallet drar givaren och mottagaren åt samma håll, i det senare blir det dragkamp och motsatsförhållande.

Det finns påtagliga likheter mellan Guinea-Bissaus regering och tredskande välfärdsklienter i Rosengård. Man bör inte se ned på dem. De är inte dumma i huvudet, de är rationella. De har inrättat sig efter omständigheterna och funnit en acceptabel försörjningsnisch.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “U-landsbistånd och välfärdspolitik

  1. I. Tider

    Mycket bra analys.
    Vad gäller den svenska (och västliga) ”välfärden”, då är denna den primära orsaken till allt dagens elände, enligt mig. Makten är koncentrerat hos en liten elit, vilken styr den kolossala, ständigt svällande byråkratin och dess ämbetsmän. En del av övriga befolkningen, vilka har fast anställning, har jämförelsevis höga löner och kan inte direkt klaga. Övriga hölls vid liv av olika bidrag. Majoriteten av befolkningen kan inte föreställa sig livet utan bidragsekonomi i nuvarande form. Vilken i sin tur lockar hit horder av främlingar, vem alla vill bli försörjda.

    Alla dessa grupper är intresserade av, att ”välfärdens” alla grundpostulater och heliga kor ska inte störas eller ifrågasättas. Politikerståndet är direkt beroende av den stora statsapparaten med alla dess underavdelningar, företag och organisationer. Byråkratståndet likaså.. De lägre betalda poltiker och byråkrater behöver ”välfärdsystemen” som säkerhetsventil, om man skulle bli utan sin anställning.
    Majoritet av befolkningen har länge tränats med, att bidrag är något naturligt och många skulle inte klara sig, om bostads- barn- eller några andra bidrag togs bort.

    Etnopsykologin hos en nordisk folk har tills nyligen hindrat, att större grupper skulle missbruka systemet, vilket är designat för missbruk. Historiska kunskaper, bondförnuft och självständighet har dock nästan bortpoletats av skolan och den långa, massiva hjärntvätten. Det är behagligt, att leva i en växthus, om man följer regler. Man måste inte själv vattna sig, allt görs av någon annan. Allt bestäms av någon annan. Man måste inte kämpa för sitt överlevnad med andra växter, övrig värld och ovädret finns i trygg avstånd bakom glasväggen.

    Nu har dock vissa glasväggar gått sönder, några växter får för mycket sol, några blir sällan vattnade. Utöver detta så har förut så omtänksam trädgårdsmästare hämtat utifrån helt främmande, kraftiga växter och placerar dem mitt i växthusväxter. Vissa av de främmande tar nästan all vatten, vissa bokstavligen kväver sina grannar. Trädgårdsmästaren har ingen kunskap eller förståelse, hur de kommer att betée sig i växthuset… och trädgårdsmästaren blir allt desperatare – vattnet sinar i brunnen, glaset och gödslet kostar för mycket, det blir ont om plats. Och genom de trasiga rutor tränger sig allt fler vilda växter in. Men han älskar ju alla växter, vad ska han göra? Alla växter vill ju bli vattnade och gödslade, och han har bara växthuset…

    Jag har någonstans en häfte från efterkrigsåren. Om flyktingmottagande. Där står det någonting i stilen, att: Om en människa enligt beprövad forskning går utan arbete 1-2 år, är det ytterst svårt, att få honom, att börja jobba igen. Därför rekommenderas det, att ALLA arbetsdugliga ska sättas i arbete direkt efter ankomsten till Sverige. Det fanns inte ett ord om några bidrag någonstans.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s