Salafismen och 68-rörelsen

Många, kanske framför allt Mohamed Omar, har hjälpt mig att åtminstone ytligt förstå jihadismens och salafismens lockelser för unga muslimer. Om jag själv vore en av dem skulle jag kanske också ansluta mig. (Jag var trots allt en anhängare av 68-rörelsen och lämnade inte det idépaketet förrän jag åtta år senare flyttade till Afrika och så brutalt konfronterades med en annan värld.)

Alltnog. Vi lever i en tid utan uppenbara sanningar, utan sammanhängande berättelser om livet och tillvaron, utan trovärdiga och genomtänkta regler för hur vi ska uppföra oss.

Så var det inte tidigare. När jag var barn mötte jag ett ganska samstämmigt och sammanhängande budskap från föräldrar, från skola, från främmande tanter i spårvagnen, från kyrkan, från politiken (i den mån dess budskap trängde ned till min nivå), från fanjunkaren i lumpen. Jag behövde egentligen aldrig tveka om vad som förväntades av mig. Jag förstod att jag hade en skyldighet att förkovra mig och göra nytta, att diska efter middagen, att bädda min säng och göra läxorna och vara duktig i skolan, inte framför allt för min egen skull, utan för att det var en förpliktelse mot samhället, mot min nästa. Omvärlden förklarade för mig att jag hade en massa plikter, där värnplikten bara var en av flera.

Jag säger inte att alla dessa auktoriteter och budskap var bra – jag kom som sagt att göra uppror mot dem – men de var tydliga. Man visste vad som gällde, vad som var rätt och vad som var fel. Jag hade till och med en mattelärare i Södra Latin som bestraffade felande elever med slag i baken med sin käpp. Det var aldrig någon av klasskamraterna som ifrågasatte straffen eftersom alla kände till och respekterade regelverket. (Nej, jag är inte reaktionär. Jag längtar inte tillbaka till agan. Jag säger bara hur det var.)

Idag, känns det som, finns inget sådant samhälleligt regelverk. Det finns inget dominerande, sammanhängande budskap som handlar om hur livet ser ut och bör levas. I stället har vi två åtminstone delvis motsägelsefulla idépaket som kämpar om herraväldet över människornas sinnen: å ena sidan resterna av en gammal medelklassmoral, å den andra det av staten sanktionerade synsättet som Ilan Sadé med en i och för sig partisk benämning kallar ”söndringsideologin” (http://detgodasamhallet.com/2015/07/21/sondringsideologin-kulturkampen-och-allmanna-arvsfonden/#more-1668), en ideologi som har sin egen lätt igenkänningsbara smak och ton vad man än väljer att kalla den.

Jag föreställer mig att en ung människa som växer upp i denna kakofoni av synsätt känner sig förvirrad, desto mer som en del av samhällets djupast kända värderingar till sin natur är oklara och kan föranleda nästan vilka tolkningar som helst, exempelvis tesen om alla människors lika värde.

Alldeles särskilt, föreställer jag mig, måste förvirringen kännas outhärdlig för unga begåvade andragenerationsinvandrare med muslimsk bakgrund. För dem måste hur många motsägelsefulla synsätt som helst kollidera och konfundera. Jag tror att plågan måste vara särskilt stor just för begåvade personer eftersom intelligens innefattar ambitionen att organisera sitt mentala universum på ett sammanhängande och trovärdigt sätt.

Så kommer de salafitiska väckelsepredikanterna och förklarar världen och den unge muslimens skyldigheter just på ett sammanhängande och trovärdigt sätt. Det måste kännas som en befrielse för en villrådig, sökande och lite förbannad ung människa. Ungdomar behöver en säker ideologi som ger tydliga svar. I det här fallet är det bara att läsa Koranen och Sunnan. Det som står där gäller. För 68-människorna var det marxismen som gav alla svar. Det är inte så stor skillnad annat än att 1968 gav upphov till en massa olika sekter, medan salafismen verkar vara en enhetlig ordning.

Det är först långt senare i livet som människan, och långt ifrån alla människor, uthärdar insikten att man knappt vet eller fattar någonting, inte för att man är dum i huvudet, utan för att tillvaron inte medger så mycket säkerhet.

Vad ska det svenska samhället sätta emot det där? Min föräldrageneration lyckades ju inte ens stå emot mig och de andra 68:orna. Jag föreställer mig att salafismen är en starkare drog än 68-marxismen. Att salafismen inte fått större genomslag beror nog bara på att antalet huvuden där den kan få fäste ännu är såpass begränsat.

Jag har inga andra lösningar än tulipanarosor att komma med. Sverige borde ha en berättelse och en självbild som kan skapa stolthet och stadga i våra sinnen. Fast hur det ska gå till vet jag inte. Vore kul att höra om du har några tips.

Det enda jag är säker på är att välfärdsstaten inte har några verksamma motmedel mot sökande ungdomars existentiella ångest.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Salafismen och 68-rörelsen

  1. Sten

    Traditionell kristendom. Den treeniga guden ger oss fallna gudamänniskor ursprung och mål med vår tillvaro. Det finns faktiskt ingen annan väg.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s