Att ta tjuren vid hornen

En sjuksköterska vid namn Mikael skrev två engagerade kommentarer till mina krönikor. Jag bortser från en del i mina ögon tossiga uppfattningar – som att västvärldens framgångar skulle bero på vad vi utsatt andra folk för, exempelvis genom kolonialism – och koncentrerar mig på hans för oss alla besvärande huvudbudskap som är frågan hur vi i Sverige ska förhålla oss till andra människors lidanden, det må vara människor som ”ligger på en brits, inkontinenta för resten av livet, oförmögna att yttra ett ord, personer med både impressiv och expressiv afasi, människor som aldrig mer kan gå till ett jobb”, det må vara ”Mellanösterns alla flyktingar som hellre lever ett extremt hårt liv som papperslösa eller statslösa”. Han kunde också ha nämnt de romska tiggarna, vars situation och livsstil förfärar de flesta svenskar.

Den besvärliga fråga, som jag återkommande ställt på denna sida, är hur man som relativt välmående svensk ska förhålla sig till detta. För mer än en månad sedan skrev jag exempelvis ett hittills obesvarat öppet brev till Svenska kyrkan med begäran om andlig vägledning (http://detgodasamhallet.com/2015/05/17/oppet-brev-fran-en-medlem-i-svenska-kyrkan-med-begaran-om-att-kyrkan-matte-ge-andlig-vagledning/).

Min erfarenhet är att ingen vill ta den här tjuren vid hornen. I stället för att på ett seriöst sätt diskutera detta uppenbara etiska dilemma ägnar vi oss åt försök till skambelägganden (så som Mikael försöker skambelägga mig för att jag inte tycker världens lidande människor ska ha fri dragningsrätt på den svenska statskassan) respektive undanflykter (”när tiggarna skiter i barnens sandlådor har det gått för långt”).

Grundfrågan är vilket ansvar var och en av oss har för vår nästa. Det är en alldeles för betydelsefull fråga för att sopas under mattan, vilket vi hela tiden gör. Jag har funderat lite på det där och kommit fram till att det inte finns något enkelt svar (om nu någon hade trott det), se till exempel https://patrikengellau.com/2015/01/08/bor-det-finnas-granser-for-manniskans-godhet/.

Jag har preliminärt och tills någon presterar ett bättre svar kommit fram till att det finns tre hållbara attityder.

Den första är Jesu uppfattning om att man ska älska sin nästa som sig själv och göra allt – allt! – för nästan. Om man så bara har en krona kvar ska den offras om nästan är hungrig. Jesus menade faktiskt det, jag vet vad jag talar om, för jag har läst boken. Tänk på historien om änkans skärv.

Jesu budskap är naturligtvis extremt och ingenting som kyrkan brytt sig om under årtusendena. (Om detta varit kyrkans förkunnelse hade den snart förlorat sina medlemmar.)

Det andra hållbara synsättet är Koranens. En av islams fem pelare är zakat, allmosan, som årligen ska uppgå till någon persons förmögenhet. Den som väl erlagt sin zakat har gjort allt som kan begäras och behöver inte besvära sig om det så ligger en lidande framför hans ytterdörr.

Det intressanta är att Sverige av tradition tillämpat en variant av zakat-metoden. Svenska staten sätter av en procent av bruttonationalprodukten till att avhjälpa lidanden utanför Sveriges gränser. Vi har länge varit väldigt stolta över det, för inget annat land har gjort motsvarande uppoffring. Vad som nu inträffat är att enprocentsgränsen helt övergetts eftersom de lidande kommer hit och klappar på porten medan Sverige står handfallet och inte vet hur det ska förhålla sig (vilket är just skälet till att vi behöver den etiska diskussion som jag efterlyser).

Det tredje synsättet är det protestantiska eller kanske snarare kalvinistiska, som tidigare gällde i Sverige, nämligen att det inte är den välbeställde som har ansvaret för den fattige, utan den fattige själv (kanske enligt principen ”Den som inte vill arbeta ska heller inte äta”, 2 Thessalonikerbrevet 3:10).

Själv känner jag sympati för det tredje förhållningssättet i kombination med det andra eftersom det ju, som Mikael påpekar, faktiskt inträffar att folk inte kan arbeta och lösa sina problem på egen hand.

Men frågan är ändå långt ifrån uttömd. Har svenska staten samma skyldigheter mot alla världens folk som den har mot svenskar? Om ej, hur ska en avvägning ske? Och är det moraliska ansvaret egentligen statens, är det inte egentligen varje individs privata?

Jag är rätt sur för att Svenska kyrkan, som väl ska vara expert på den här sortens etiska diskussioner, inte ger någon som helst intellektuell ledning utan bara levererar moralkakor. Om detta skett i Jesu anda hade man kanske kunnat acceptera attityden, men kyrkan själv, med åtskilliga miljarder i skog och värdepapper, lever inte själv enligt den principen.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Alla inlägg

2 responses to “Att ta tjuren vid hornen

  1. Martin

    10 % till andra muslimer. INTE till resten av världen. Din jämförelsle med sveriges tidigare biståndspolitik är alltså feltänkt och vilseledande. Jag slutade läsa där. Texten saknar värde.

    Gilla

  2. Martin

    Ok, jag ljög litet grann och sneglade faktiskt vidare i texten. Du tar åtminstone upp den frågan men det var olyckligt att du jämförde äpplen och päron tidigare.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s