Min vånda

I jämförelse med de flesta andra länder är Sverige säkert ett under av ordning, vänlighet och god organisation. Så jag är kanske helt fel ute.

Men det är inte den jämförelsen jag vill göra. Jag vill inte jämföra med andra länder, utan jag vill jämföra oss med oss själva, hur Sverige var till ganska nyligen och vart vi tycks vara på väg om man drar ut trenderna.

Jag har tre teser.

Den första tesen är att Sverige på alldeles för många betydelsefulla områden är på fel väg. Skolan är ett uttjatat men likafullt belysande och skrämmande exempel. Förhållandena inom universitet och högskolor är ungefär likadana även om det saknas någon internationell undersökning motsvarande PISA-studierna som kan bevisa det.

Det kanske mest oroväckande är att statens våldsmonopol börjar försvagas. När brottslighet och kriminella ligor fläckvis tar över makten från polisen och sharialagar här och där börjar tillämpas, när polisen rutinmässigt avskriver stölder och våldsbrott, då är något fundamentalt hotat, nämligen rättssäkerheten och den grundläggande trygghet som svenska folket är uppfostrat med.

Invandringspolitiken ska vi inte tala om. Man behöver knappt öppna en tidning för att läsa om kommuner som går på knäna och tidigare oanade kulturkrockar, allt till synes utan kontroll. Det bara sker och ansvariga politiker står häpet frågande, ungefär som trollkarlens lärling som inte fattade vilka dolska krafter han i sin oförsiktighet satt igång.

Allt oftare får jag en isande känsla, som jag aldrig haft tidigare i mitt trygga svenska liv, att det här kan gå riktigt illa. Jag tycker mig uppleva denna nya, obehagliga känslan hos alltfler. Utan kontroll sker saker som vi inte gillar. Det är som om man satt i en gummibåt som plötsligt grips av en ström och kastas mellan stenar medan man oroligt klamrar sig fast.

Den andra tesen, som gör saken så mycket värre, är att allt fler visserligen ser denna utveckling, men att nationen ännu inte på något enskilt område, vad jag kan se, ens börjat att hantera problemen. Vad jag upptäckt har inga övertygande motåtgärder mot skolans kris vidtagits. Jag är inte medveten om att något som helst politiskt beslut som skulle kunna bromsa utvecklingen av nya utanförskapsområden. Tvärtom kommer inflödet av nya flyktingar rimligtvis att göra situationen allt värre.

Polisen konstaterar att det finns 55 ”no go”-zoner dit den sig inte vågar, men detta konstaterande verkar tas med en axelryckning eller rentav en gäspning. I varje fall har det inte meddelats att något betydelsefullt ska göras åt saken.

Den tredje tesen, och den är den värsta, är att jag inte ser hur en vändning skulle kunna ske. De svaga och ansvarslösa ledande politiker vi har tycks ta det hela med en klackspark. Typexemplet är Erik Ullenhag, en folkpartist som i egenskap av integrationsminister misslyckades med att åstadkomma några synliga resultat vad gällde utanförskapsområdena. Han avfärdar debaclet med att regeringen kanske varit naiv. Hejsan, svejsan, det är väl mänskligt att göra tabbar, friskt mod, nu tar jag tag i något annat politikområde.

Sverige skulle behöva statsmän, inte dessa ansvarslösa, pladdrande politikerbroilers. När Storbritannien för 76 år sedan hamnade i en besvärlig soppa på grund av Hitler så framträdde en statsman som hette Churchill och utövade det ledarskap nationen behövde för att hantera situationen. Jag säger inte att Sveriges aktuella soppa är lika besvärande som den dåvarande brittiska (och framför allt kan vi inte skylla på någon utomstående eftersom våra problem är hemsnickrade) men likafullt behöver vi den sortens politiska beslutsamhet och ledarskap om utvecklingen ska vändas. Min vånda är att jag inte ser varifrån detta ledarskap ska komma.

Nu hör det till saken att de problem vi har är skapade av politiken. Men politiken är inte hela Sverige. Utanför politiken finns duktiga, strävsamma och ansvarstagande människor, ett relativt livaktigt civilt samhälle, ett framgångsrikt näringsliv. Att allt detta finns är tur för Sverige. Men det räcker inte för att fullt ut kompensera för det slarv och de dumheter som åstadkoms av ett politiskt system som styr över halva bruttonationalprodukten.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s