Lite om vad demokratier utställer för löften i grundlagar

Det blåste något så förskräckligt en morgon att jag inte kom på något annat att göra än att läsa olika grundlagar. (Ett stort och tacksamt erkännande till internet. En övning som denna, som numera nästan inte tar någon tid alls, hade tidigare troligen krävt en veckas ansträngning bara för att få in grundmaterialet. Snacka om produktivitetsutveckling.)

Bakgrunden är att jag har ett ont öga till 1974 års svenska regeringsforms, som jag ser det, fullständigt snurrigt långtgående utfästelser till medborgarna i 1 kap. 2 §:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Jag surfade in på Kongeriket Norges Grunnlov och väntade mig att se något likartat. Gissa om jag hade bedragit mig. Grunnlovens första 48 paragrafer handlar om kongen och dronningen och ger dessa potentater befogenheter som i ett svenskt perspektiv förefaller enorma. Enligt 12 § velger kongen selv ett statsråd, till vilket han enligt 13 § kan overdra styret av riket når han reiser innen riket. Om de saker som statsrådet således avgjør, har det å gi innberetning til kongen.

Någon motsvarighet till de svenska formuleringarna enligt ovan finns egentligen inte. Enligt 109 § har enhver rett till utdannelse. Enligt 110 § skal statens myndigheter legge forholdene til rette for at ethvert arbeidsdyktig menneske kan tjene til livets opphold ved arbeid eller næring. Den som ikke selv kan sørge for sitt livsopphold, har rett til støtte fra det offentlige.

114 § är anmärkningsvärd:

Til embeter i staten må utnevnes bare de norske borgere, menn eller kvinner, som taler landets språk, samt

a) enten er født i riket av foreldre som på det tidspunkt var norske statsborgere

b) eller er født i utlandet av norske foreldre som på den tid ikke var statsborgere i noe annet land

c) eller heretter oppholder seg i riket i ti år

d) eller blir naturalisert av Stortinget.

Danmarks Riges Grundlov från 1953 har inga motsvarigheter till det svenska stadgandet. Där står mest sådant som att, enligt 35 §, nyvalgt folketing træder sammen kl. 12 den tolvte søgnedag efter valgdagen, dersom kongen ikke har indkaldt til møde forinden samt, enligt 73 §, att ejendomsretten er ukrænkelig.

Den finska konstitutionen har i 19 § något som kommer i närheten av de svenska ambitionerna, ehuru mer återhållsamt formulerat:

Det allmänna skall, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Det allmänna skall också stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt.

Och enligt 18 § skall det allmänna främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete, också det en försiktigare formulering.

Ska man hitta exempel på politikerlöften till medborgarna som motsvarar de svenska verkar man få gå till u-länderna. I Kenyas konstitution, till exempel, ger 43 § medborgarna rättigheter på svensk nivå. Kenyanerna har rätt:

(a) to the highest attainable standard of health, which includes the right to health care services, including reproductive health care;

(b) to accessible and adequate housing, and to reasonable standards of sanitation;

(c) to be free from hunger, and to have adequate food of acceptable quality;

(d) to clean and safe water in adequate quantities;

(e) to social security; and

(f) to education.

Den brasilianska konstitutionen från 1988 är intressant. Demokrati hade just införts efter 21 års militärdiktatur och det fanns ingen gräns för de euforiska civila politikernas löften till medborgarna. Här gäller svensk standard enligt sjätte artikeln:

De sociala rättigheterna är utbildning, hälsa, arbete, fritid, säkerhet, social omsorg, skydd för barn och mödrar, stöd till behövande.

Den stora skillnaden mellan u-länderna och Sverige är att u-ländernas befolkningar aldrig räknar med att politikerna ska uppfylla sina löften, medan svenskarna gör det. Svenska politiker borde vara lika försiktiga som sina nordiska grannländers. Grundlagar är allvarliga saker.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s