Två förtjusande äldre damer från Bohuslän

Under min sejour på NÄLS sjukhus utanför Trollhättan har jag delat rum med två äldre bohuslänska damer från kusten. (Hur vet jag från kusten? Områdets dialekter bär sitt tydliga vittnesbörd även om jag inte kan skilja en lysekilsbo från en smögenbo.) De ser pigga och raska ut, som alla gamla krutgummor. Det har framgått att de närmar sig de nittio. Jag har mest sovit och artigt dragit mig ur sällskapet och ägnat alltmer tid åt att tjuvlyssna.

Till båtnad för min lust till socialantropologiska observation blir Inga-Britta och Ulla-Lena (fingerade namn) strax goda vänner. De pratar om allt utan att låta sig bekymras av min närvaro, som ju för övrigt är rätt intermittent med tanke på allt mitt sovande. Båda damerna hade varit hemmafruar hela livet och när detta konstateras sprids en varm våg av gemenskap och acceptans mellan sängarna. Jag känner det genom täcket. De frågar efter antalet barn och framför allt barnbarn och barnbarnsbarn. Jag förstod att antalet var en avgörande statusmarkör. De kunde inte skratta nog av ömsesidig glädje när det visade sig att de hade fyra barn var, Inga-Britta hade nio barnbarn och åtta barnbarnsbarn, medan Ulla-Lena hade åtta av de förra och nio av de senare. Ett av Ulla-Lenas barnbarnsbarn hade visst ADHD eller vad det var, Ulla-Lena var inte helt säker.

Båda två är mycket tacksamma för den utmärkta vård de får och klara sig alldeles utmärkt på egen hand, tack. De vill inte ligga andra till last. Inga-Britt måste ha nya sjukvårdsrutiner med återkommande cancerprovtagningar när hon kommer till hemkommunen och frågan är vem som ska ta initiativet att tala med den kommunala sjukvården, Inga-Britt själv eller landstinget. Man anar att Inga-Britt själv inte lyckats så bra med att tala med sin kommun och därför skulle önska att landstinget grep in, men hon är oklar eftersom hon inte vill besvära. Till slut ger hon sig och ber om hjälp, men då har det gått så lång tid att landstinget kanske inte hinner få hela planen klar med Inga-Britts hemkommun innan hon ska åka hem och i så fall måste Inga-Britt stanna på sjukhuset tills allt är utrett i detalj. Inga-Britt blir förskräckt och säger att i så fall kan barnen säkert hjälpa henne.

Någon gång per dag får de besök av olika grupper barn och ingifta och barnbarn och barnbarnsbarn. Ibland är det lite pressad stämning och man söker efter samtalsämnen bland de ofrivilliga pauserna. När Inga-Britts dotter och svärson – eller om det var son och svärdotter; efter några årtionden kan sådant var omöjligt att utröna – hamnade samtalet på huruvida sonen/barnbarnet Fredrik hade köpt en Saab eller en Kia. Inga-Britt önskade det senare för hon har en stökig Saab-anhängare till granne som hon gärna sätter på plats.

Bäst är damerna på tu man hand (med mig som halvsovande observatör). De kan lägga av den maktpåliggande matronarollen som måste upprätthållas inför de uppväxande generationerna. De spänner av och fnittrar och berättar minnen och hemligheter från förr. De känns som två bästisar i femtonårsåldern.

Ulla-Lena sätter sig i Inga-Britts säng och berättar om gamla tiders toalettbruk. Utedassen byggdes ihop till två-, tre-, fyra-, ja till och med sexdassare där man kunde sitta och umgås och berätta historier. Att det kallades hemlighus berodde uppenbarligen inte på att sysslades med hemliga verksamheter, utan på att det utbyttes hemligheter. Så sitter de och småskrattar ihop och viskar förtroligheter som jag inte kan höra.

Men damerna är alltså inte femton år, utan snarare nittio. När de är ensamma och inte behöver tänka på att hålla uppe de anhörigas mod och förhoppningar om evigt liv öppnar de sig för varandra. Jag lyssnar och inser att människan med åldern når en punkt där livet blir en fråga om överlevnad, där allt engagemang och all planering handlar om att leva med krämpor och att vardagslivet blir en snitslad bana mellan skoven från en dålig rygg, mellan de återkommande uppstötningarna från magen, mellan cancerns påminnelser. Inga-Britt tycker om att baka och har utvecklat en metod som tillåter henne att baka sittande.

Ulla-Lena talar om sin cancer och räknar upp alla mediciner hon måste ta och kommer fram till ett dussintal. Hon ler resignerat som om hon ville fråga hur det här hade kunnat hända henne, en ung flicka från Bovallstrand (hade det visat sig). Så  stramar hon upp sig till en frukostbeställning och ett leende mot den hjälpsamme gymnasisten Julius från Trollhättan, som har sommarjobb på NÄL. Vieillesse oblige. Man besvärar inte vem som helst med sina krämpor, även om de jobbar inom vården.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s