Branden i Västmanland

Jag blev bekymrad när jag läste Widar Anderssons kolumn om skogsbranden i Västmanland förra året och därefter studerade regeringens rapport i ärendet .

Rapporten, som författats av en Aud Sjökvist, är bra såtillvida som den inte kommer med undanflykter och dåliga ursäkter utan pekar på allvarliga defekter i det svenska samhällets förmåga att hantera plötsliga och oväntade störningar.

En hel massa myndigheter, räddningstjänster, kommuner, länsstyrelsen etc var inblandade. De slarvade och sölade. I en debattartikel ger Sjökvist exempel:

SOS Alarm angav inledningsvis två olika positioner för branden. Räddningstjänsten varken kontrollerade eller ifrågasatte detta.

Räddningstjänsten hade varken uppdaterad GPS-utrustning eller uppdaterade kartor.

Varken när räddningstjänsten kom till brandplatsen eller senare lyckades man omringa branden. I stället fick man ”jaga den”, uppenbarligen tämligen planlöst eftersom man, trots flera erbjudanden om hjälp, inte lyckades skapa en samlad lägesbild.

Mycket begränsad eller ingen kunskap om bekämpning av skogsbränder som avviker från det normala. När branden var inne på sitt fjärde dygn trodde man fortfarande att det handlade om en ”vanlig” skogsbrand, trots att den då spridit sig avsevärt och omfattade cirka 2 700 hektar.

Räddningstjänsterna genomförde de första dagarna två separata insatser. Lagens krav på en gemensam insats följdes alltså inte och länsstyrelsen brydde sig heller inte om sin skyldighet att i den situationen agera.

Räddningstjänsterna påstår i sina handlingsprogram att man med olika sorters stöd kan leda större insatser. Detta stöd användes dock inte, och man visade i övrigt inga större prov på strategisk förmåga eller förmåga till ledning och samordning.

Kanske drar jag för stora växlar på den här händelsen, men jag tror att det handlar om en mer fundamental sjuka än något som kan hanteras med bättre planering och mer genomtänkta reglementen. Det finns inga planer och regler i världen som kan övervinna det faktum att folk väljer att inte tänka och att inte ta normalt ansvar. Som jag skrev i en tidigare kolumn tror jag att vi i Sverige numera i ökande utsträckning skiter i saker.

Tag det enklaste enkla. Någon tar uppenbarligen emot två olika positioner från SOS Alarm utan att reagera. Om jag får ett sms från min fru att jag ska hämta henne dels på Karlaplan, dels, samtidigt, vid ICA Skutan i Hamburgsund så blinkar felknappen ilsket rött och jag börjar forska. Icke så vid skogsbranden verkar det. ”Räddningstjänsten varken kontrollerade eller ifrågasatte detta.”

Vidare saknade räddningstjänsten uppdaterad GPS-utrustning eller dito kartor. Om det nu visade sig vara så illa, hur lång tid tar det att beställa nya grejor att levereras med blåljustransport?

Jag tror att det handlar om en kultur, ett slags mentalt klimat som bygger på föreställningen att vad man gör egentligen inte spelar någon roll, que será, será, inchallah. För några år sedan sprang jag runt i landets skolor och talade med skolfolk. Då inträffade det flera gånger att jag använde uttrycken ”rätt” och ”fel” och ville göra gällande att det förra uttrycket representerade ett mer önskvärt tillstånd än det senare. Det väckte alltid protester. En gång anklagades jag för att ägna mig åt manlig härskarteknik. I övrigt, fick jag veta, finns det inte alltid någon distinkt skiljelinje mellan de två tillstånden eftersom det ofta handlar om perspektiv, tolkningar och värderingar.

En ung människa som blivit uppfostrad i den andan och fått jobb på räddningstjänsten i Västmanland kanske tycker att det är helt naturligt att få två olika positionsangivelser för branden. Vem vet, det kan ju vara två bränder?

Under mina år i Afrika fick jag uppleva hur det är att jobba i kulturer där folk på goda grunder inte tar ansvar: eftersom ingen annan tänker ta ansvar så gör det varken till eller från om jag själv anstränger mig och då kan jag lika gärna låta bli.

Det mest bekymmersamma är nog våra ledares reaktioner på branden. Statsminister Löfven menade att den var en naturkatastrof och resultatet av ”den miljöförstörelse vi ägnat oss åt under så många år”. Inrikesminister Ygeman hävdade att branden var ”ett exempel på en extrem väderhändelse”. Vad är undertexten? Jo, att ministrarna själva inte gjort något fel och därför inte har anledning att ta något ansvar.

Jag skrev häromdagen att jag oroar mig för tre saker: att Sverige i många avseenden är på fel väg; att man inte ens börjat ta tag i problemen; att jag inte ser varifrån det ledarskap skulle komma som kan vända utvecklingen. Branden och dess efterbörd är ett fint litet exempel på vad jag talar om.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s