Vad kraxar kråkorna?

För mer än 40 år sedan fick jag mitt första riktiga jobb. Jag skulle utveckla Brasilien i FNs regi, inte ensam förstås, men tillsammans med andra människor inom ramen för UNDP (FNs utvecklingsprogram).

Bara det kan vara värt en både ironisk och nostalgisk kommentar. Ingen lyfte på ögonbrynen inför tanken att en nyexaminerad spoling från ett i-land som Sverige skulle kunna göra storverk med ett u-land som Brasilien. Det fanns ingen tvekan från något håll om hur den internationella hierarkin länderna och folken emellan såg ut. Det såldes fortfarande tropikhjälmar i flotta butiker kring Piccadilly Circus. Till min förvåning upptäckte jag att jag väckte respekt bara för att jag var svensk.

Första gången jag var i Brasilia, landets huvudstad, förklarade vänliga brasilianare vilka idioter deras politiker var. Det var inte bara det att politikerna tog mutor och skodde sig på ämbetet, ännu värre var att de var inkompetenta och oförmögna att ordna upp sitt lands många problem.

”Ser du kråkorna där runt omkring parlamentsbyggnaden?” frågade mig en brasiliansk vän. ”Vet du vad de kraxar? De kraxar crrupto, crrupto (det vill säga corrupto, korrupt).”

Om till och med kråkorna hånade politikerna begrep man hur illa det var ställt. Jag tyckte att situationen var märkvärdig. Jag hade aldrig upplevt den sortens fientlighet mot en nations styresmän. Jag hade bara bott i Sverige och USA, och där fanns knappt några sådana tongångar, i varje fall inte i Sverige. Tage Erlander var fortfarande statsminister när jag reste till Sydamerika. Om honom kunde man säga allt möjligt, men han var allmänt respekterad och definitivt ingen mutkolv. Alla har hört historien om änkan Aina som återlämnade makens blyertspennor till regeringskansliet eftersom det stod ”Tillhör statsverket” på dem. (Det gjorde det, jag minns de där pennorna från min tid som statstjänsteman.)

Klyftan mellan i- och u-land var avgrundsdjup, inte bara eller i huvudsak räknat i BNP per capita, utan kulturellt och socialt.

När jag tio år senare blev chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau förklarade några av nationens ledare, som var fulla av tillförsikt, för mig att u-länderna inom några årtionden skulle bli som Sverige. Det visade sig ligga mycket i det, inte bara för att u-länderna rört sig i vår riktning, utan kanske ännu mer för att vi rört oss i deras, inte räknat i BNP per capita, utan kulturellt och socialt. Framför allt har vi utvecklat den sortens sociala tudelning av samhället som tidigare egentligen bara fanns i – och karaktäriserade – u-länderna. Och svenskarnas uppfattning om politikerna påminner alltmer om 60-talets Brasilien och allt mindre om 60-talets Sverige.

Den här utvecklingen bör inge oro i ett gammalt i-land som Sverige.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s