Ett uppfostrande folk

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

För mig är uppfostran något ganska bestämt, inte nödvändigtvis strängt och våldsamt, och framför allt inte elakt, utan snarare vänligt auktoritärt. Jag minns min första lärarinna i folkskolan. Hon hette Laura och hade flätor uppsatta i kringlor runt öronen. Hon spelade orgel i klassrummet och Gud nåde den som inte lärde sig psalmen Fädernas kyrka utantill. Man skojade inte med fröken Laura, utan man lärde sig Hallands floder. För övrigt hette hon inte Laura, utan Fröken.

I realskolan hade jag en klassföreståndare som hette Strand. Han hade grå kostym och stärkkrage och gick med käpp. När han upptäckte att några elever hade mobbat sin klasskamrat Hallberg för att Hallberg var fet agade Strand förövarna med käppen. Det var omodernt med aga redan på den tiden, men ingen klagade för Strand hade ju rätt. Vi tyckte att Strand var schysst.

Uppfostran var en uppgift inte bara för familjen, utan för hela kollektivet. Alla vuxna uppfostrade alla barn, känns det som. En liten tant röt åt oss slynglar som gick på det nysådda gräset i parken, vilket var förbjudet. Vi lomade bort. Tanten hade ju rätt. Dessutom var hon en auktoritet i kraft av sitt tantskap.

Det här var för femtio år sedan. Sverige var ett uppfostrande samhälle, hyggligt, välmenande men lite strängt. Visst kunde man vara lite busig, rentav vanartig, samhället var rätt tåligt, men gick man för långt slog gemenskapen tillbaka. Det fanns gränser för vad gemenskapen kunde tåla.

Man fattade att livet inte bara handlade om en själv. Man hade skyldigheter mot andra. Inom arbetarklassen kallades det för solidaritet. I borgarklassen kallades det för hyfs.

Allt det där var kanske kränkande. Men att hävda något sådant hade bara betraktats som uppstudsighet och bestraffats därefter. Man fick anpassa sig. Samhället gillade enhetlighet och gott uppförande.

Det var förresten inte bara barn som uppfostrades. Vuxna uppfostrade varandra. Det fanns noggrant utarbetade regler för hur man skulle uppföra sig, tydliga protokoll för mänskliga beteenden ned i varje liten etikettsdetalj, hur man skulle klä sig, hur man tilltalade varandra, hur alkohol skulle intas (enligt en komplicerad ritual som utlöstes av utropet ”skål”).

Detta uppfostrande folk skaffade sig en uppfostrande stat. Den store ledaren Per-Albin Hansson introducerade Folkhemmet, som innebar att staten skulle uppföra sig som en familj. Staten skulle uppfostra och omhänderta. Folkhemmet var skapat av och för det uppfostrande folket och fungerade utmärkt så länge folkets uppfostrande nit var oanfrätt.

Sedan hände något. En ny anda växte fram från slutet av 1960-talet. Kanske hade folket tröttnat på sin inbördes uppfostran. Hierarkier hade blivit omoderna. En ny generation, som jag själv tillhör, gjorde sig redo att ta över och inrätta ett samhälle efter nya och mer jämlika och individualistiska principer. Vi skulle sluta vara så trist svenska och i stället bli mer moderna och kosmopolitiska. Vi gjorde uppror mot en hel mental ordning. Vi började kalla varandra för ”du”. Det är stort. Jag kallade aldrig någon lärare för du. Först i fyllan efter studentexamen kanske man slängde titlarna.

Nu är Sverige ett delvis nytt samhälle. Vi accepterar inga auktoriteter och ingen uppfostran. En lärare som tar en elev i upptuktelse får ilskna reaktioner från elevens mamma.

Jag tror att detta är ett grundskott mot folkhemmet och välfärdsstaten, för välfärdsstaten kan inte fungera om folk inte håller varandra i tukt och förmaning. Till exempel behövde välfärdsstaten tidigare aldrig besvära sig med tiggare, för det fanns inga. Hur ska man stå ut med att tigga om varenda förbipasserande säger åt en att ta sig i kragen och gå och skaffa sig ett jobb? Utan draghjälp från ett uppfostrande folk står sig välfärdsstaten slätt. Plötsligt har den fått en ny sorts problem på halsen och måste ordna härbärgen för uteliggare.

Samtidigt är vi tillräckligt mycket gammaldags svenskar för att ogilla tiggeriet och den del av invandringen som gränsar därtill. Men det öppna avståndstagande som tidigare dominerade har nu vänts i tyst och lite skamsen intolerans. I den nya anda som föreskrivs av den moderna staten ska vi öppna våra hjärtan och våra plånböcker för avvikarna, inte, som tidigare, med lock och pock och förmaningar förmå dem att sköta sig och vara som alla andra, att anpassa sig till kollektivet och dess värderingar.

Jag arbetade i Indien för många år sedan. Gatorna i New Delhi var fulla av tiggare. Det berörde mig illa, ovan som jag var. Jag kunde inte nog förundras över att indierna själva inte verkade bry sig. Deras tolerans för fattigdom och andra sorgliga avvikelser var storslagen.

Den graden av kosmopolitisk tolerans har vi svenskar ännu inte utvecklat. I den bemärkelsen är vi nog intoleranta. En del anser att svenskarna är rasister. Men vi är inte regelrätta rashatare, det är bara den gamla folkhemssvensken som tittar fram.

Det här är nog Sveriges största dilemma idag. Folkhemssverige var intolerant mot avvikare och dem som inte uppförde sig enligt normerna. Detta gjorde oss till ett framgångsland och ett föredöme för en hel värld. Men nu har vi, och jag har gubevars hjälpt till genom åren, undergrävt den mentaliteten för att skapa ett friare och öppnare samhälle. Men folkhemssvensken lever fortfarande inom oss, för vi har inte dragit ut honom med rötterna.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s