Sokrates och sanningen

Sokrates sa att samhället håller sig med två metoder att fastställa sanningen och att han egentligen inte gillade någon av dem. Den ena metoden är att lita till auktoriteter, till exempel Bibeln, Riksbanken, morfar och mormor eller Skolinspektionen. Den andra metoden är den ”demokratiska”, nämligen att ansluta sig till den åsikt som får flest likes.

Sokrates menade att man behövde jobba i det svåra och osäkra, men potentiellt mer löftesrika, området mellan dessa rätt fyrkantiga metoder, kort sagt att efter förmåga försöka tänka lite själv.

(Nu ska det erkännas att jag inte vet om Sokrates verkligen hade denna uppfattning och var den i så fall kan återfinnas. Jag hittade informationen i en krönika av en psykolog i Folha de São Paulo som hade läst en bok om Sokrates av en italiensk filosof som påstod detta. Men även om Sokrates inte alls hade denna åsikt så tycker jag att synpunkten är upplyftande.)

När man följer dagens debatt så verkar den inte ändrat sig så mycket sedan Sokrates dagar. Den som har en uppfattning ska alltid ha någon vetenskaplig studie att stödja sig på för att vinna auktoritet. Eller också ska han säga något som redan omfattas av den allmänna meningen och som därför anses så självklart att det inte behöver beläggas eller motiveras. När jag tänker närmare på det är det senare nog det vanligaste. Slå på radion eller öppna en tidning så väller det fram tusen gånger tuggade och aldrig ifrågasatta åsikter.

Låt mig ge ett politiskt neutralt exempel. Har du hört den här: ”På medeltiden trodde folk att jorden var platt”? Nästan alla ställer upp på det påståendet och om man googlar hittar man relativt tunga, auktoritativa belägg för att det faktiskt skulle ha varit så.

Men det kan inte ha varit så. Folk som bodde vid kusten och såg båtar – för det fanns faktiskt kuster och båtar redan tidigt – hade ju noterat att man till slut bara såg masttopparna när skeppen seglade iväg. Och sjömännen såg först de höga klipporna när de närmade sig land. Det är otänkbart att människor inte skulle ha lagt ihop ett och ett och dragit slutsatsen att jorden måste ha en buktig yta. Tänka kunde de redan då.

Det är klart att det måste ha funnits folk som av dumhet eller mot bättre vetande hävdade att jorden var platt. Men varför ska vår tid förolämpa våra föregångare genom att tillskriva dem uppfattningar som bara obegåvade och okunniga människor kan ha satt sin tilltro till?

Fast å andra sidan är det förstås möjligt att människor om femhundra år efter noggranna studier av vår tids politiska debatt (tyvärr på goda grunder) rent allmänt kommer att tillskriva vår tids människor plattjordsuppfattningar, till exempel att skolans problem grejar sig med mer pengar, att alla kulturer är lika bra på att främja en önskvärd utveckling, att hela nationers ekonomiska öde inklusive tillväxt och sysselsättning kan styras av finansministrar och andra höjdare som sitter i kontrollrum med rattar och reglage och ställer in vad som ska hända och därför med gott samvete kan utlova att Sverige om fem år ska ha Europas lägsta arbetslöshet.

Sokrates försökte tänka själv. För det fick han förstås till slut, som bekant, sitt straff.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s