Liknelsen om det moderna Eden

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, även nu. Med detta vill jag inte säga att de bekymrade är ute i ogjort väder; det kan ju vara på allvar den här gången. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i boken Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och vad staten så ska ta sig för.

En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.

Ekonomerna steg ut ur flygmaskinen och vandrade mot något som såg ut som en stad. Snart träffade de på människor, fattiga, apatiska trashankar som satt stilla och suckade för sig själva. Vi har nog kommit till någon slumförort, tänkte ekonomerna och vandrade vidare. Men hur länge de än vandrade såg de aldrig annat än hjälplösa och utslagna människor. Ingen tycktes syssla med något, ingen hade något jobb. Vi har kommit till eländets stamort på jorden, tänkte ekonomerna.

Döm om deras förvåning när de så småningom upptäckte att det på ön fanns en mer avancerad produktionsapparat än de kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Allt kunde göras automatiskt och utan mänskliga insatser. Bara man tryckte på en knapp drog produktionen igång. Bilar spottades ut av sig själva från löpande band, kläder hamnade på butikernas hyllor som om levererade av andar, automatiska taxibilar transporterade sina passagerare vart de ville bara de viskade adressen i en mikrofon. Och allt detta gick av sig själv. Sannerligen har vi inte kommit till en högteknologisk Edens lustgård, utbrast de imponerade nationalekonomerna, här kan människor leva utan att arbeta.

Ekonomerna var så omtumlade av sina två betydelsefulla upptäckter att det tog dem ett tag innan de noterade motsägelsen. Varifrån kom eländet när alla problem kunde lösas bara man tryckte på knappen som startade produktionsapparaten? Varför snurrade inga hjul, varför slamrade inga maskiner?

– Varför startar ni inte maskinerna? frågade ekonomerna en trashank som märkvärdigt nog talade deras språk.

– Hur ska vi kunna göra det, svarade trashanken, det är ju inte våra maskiner.

– Vem äger då produktionsapparaten?

– Han heter Karl Mammon, han äger alltihop.

– Han måste vara ohyggligt rik! Ekonomerna tyckte att detta var något alldeles extra. Direktör Mammon måste ju vara rikare än sultanen av Brunei och drottning Elizabeth sammantagna.

– Inte stackars Karl Mammon, sa trashanken. Honom är det synd om. Produktionsapparaten har stått nästan stilla i tio år, kapitalet är praktiskt taget förbrukat och han ägnar sina dagar åt att förhandla med advokater som vill sätta honom i konkurs.

Nu hade ekonomerna fått något att bita i. De hummade, kliade sig i örat och drog sig eftertänksamt i näsan medan de gick runt och resonerade med varandra.

– Hörrudu, sa den kanske mest framstående nationalekonomen till trashanken. Alla de andra ekonomerna tystnade. Om jag har fattat rätt ligger det till så här. Det finns en kapitalist som heter Karl Mammon. Han äger hela produktionsapparaten. Produktionsapparaten är stor och kraftfull nog att förse hela befolkningen med förnödenheter och rentav lyxartiklar om man sätter fart på den. Detta sker emellertid inte. Produktionen är nästan avstannad sedan mer än tio år. Eftersom fabrikerna inte producerar tjänar Karl Mammon inga pengar och hotas av konkurs. Utöver Karl Mammon består befolkningen helt och hållet av er trashankar om man inte räknar en handfull konkursadvokater. Ni trashankar gör ingenting och äger ingenting. Är det korrekt uppfattat?

– Ja, svarade trashanken. Smarta grabbar, de här nationalekonomerna, tänkte han.

Den kanske mest framstående nationalekonomen vände sig till sina kollegor.

– Mina herrar samt fru Pålsson och fru Swedenborg, sa han allvarligt. Dessa människor behöver vår hjälp. På denna ö tycks allt finnas utom nationalekonomiskt förnuft. Jag föreslår att vi stannar här några dagar och talar om för deras statsminister hur han ska lösa problemet. Har ni förresten någon statsminister? sa han och vände sig till trashanken.

– Det är jag, sa trashanken sorgmodigt.

Förfärade insåg nationalekonomerna lägets allvar. Ett land med en trashank till statsminister var i sanning ett sorgligt land. Självklart skulle de, för de stackars människornas skull, stanna ett tag på ön och förklara det här med ekonomi.

Den kanske mest framstående nationalekonomen harklade sig. Som jag ser det är saken uppenbar, sa han. Ekonomin har utsatts för ett klassiskt efterfrågebortfall som resulterat i en nedåtgående, självförstärkande spiral. Utan efterfrågan på företagens produkter skär de ned produktionen. Folk blir arbetslösa och då minskar efterfrågan ytterligare och så vidare. Min käre statsminister, efterfrågan måste förstärkas, jag föreslår att ni tar ett lån i Riksbanken och underbalanserar budgeten.

Hans anhängare applåderade. Klockren analys, tänkte de. Dessutom är omständigheterna optimala, en helt sluten ekonomi utan risk för att efterfrågestimulansen spiller över till utlandet. Genialt!

– Jag tackar varmt för era synpunkter, sa statsministern. Tyvärr måste jag göra er besvikna. Vi har redan provat underbalansering. Vi lånade i Riksbanken och delade ut ett allmänt stimulansbidrag till medborgarna. Resultatet blev bara inflation. Vi förstod snart varför. Vad skulle Karl Mammon göra med papperslapparna som Riksbanken hade tryckt? Han har ju redan allt. Tänk bort sedlarna och se sanningen i vitögat. Karl Mammon har ingen nytta av oss trashankar. Han behöver en städhjälp och en trädgårdsmästare, det är allt. Han behöver bara precis så mycket pengar så det räcker till deras lön. De tusenlappar vi andra kommer och viftar med är ointressanta för honom. Varför ska han ge oss något som vi behöver om vi inte kan ge tillbaka något han behöver? Det där med sedlarna förvirrar bara analysen. Pengarna blir som en slöja som döljer verkligheten.

– Precis! skrek en annan nationalekonom. Statsministern har helt rätt. Problemet ligger inte på efterfrågesidan, utan på utbudssidan. Tänk så här, sa han pedagogiskt till statsministern. Att Karl Mammon inte vill anställa er trashankar beror på att lönerna är för höga. Ni har väl ett fack som drivit upp dem, kan jag tänka. Eller också har ni någon sorts arbetsrätt som gör det omöjligt för honom att ger er sparken om han anställer er. Jag vet inte. Men ni måste ha en mer flexibel lönesättning. Och så måste ni ta bort alla regler som krånglar till det för arbetsgivarna.

– Jag tackar även för era värdefulla synpunkter, sa statsministern artigt. Men jag tror inte att ni riktigt förstått situationen trots allt. Vi trashankar behövs inte i produktionen. Inte till något pris. Produktionsapparaten är ju helt automatiserad som ni sett. Ni ska inte tro att vi skulle tacka nej till svältlöner. Och facket har vi slagit sönder för länge sedan av de skäl ni nämner. Men det fungerade inte.

– Men herregud, sa nationalekonomen, hushållsarbete, då? Kan ni inte borsta Mammons skor eller bädda hans säng eller tvätta hans bil. Är ni trashankar för stolta för det?

– Ni förstår inte, sa statsministern. Trots provokationerna var han förbindligheten själv. Karl Mammon är inte en slösande kapitalist. Han är en sparsam kapitalist, ungefär som er Ingvar Kamprad. Hans mål är att ackumulera ett kapital, inte att leva flott. Han kommer från enkla förhållanden och är stolt över sina enkla vanor. Han vill inte ha fler tjänare.

Nationalekonomerna såg besvärade ut. Om varken keynesianismen eller utbudsteorin fungerade såg det illa ut för trashankarna. Och för nationalekonomin som vetenskap.

– Men hallå! utropade en nationalekonom. Ni behöver fler innovationer. Ni behöver förnyelse. Om ni förnyar produktionsapparaten och förbättrar produkterna så får ni tillväxt och då behövs helt säkert mer arbetskraft i produktionen.

– Det är också en intressant synpunkt, sa statsministern. Ert resonemang är nog riktigt i teorin, men vi anser inte att produktionsapparaten behöver förändras. Den är perfekt bara den används. Våra produkter har nått en slutgiltig kvalitet, som inte kan överträffas. Vi är alldeles nöjda med det vi kan få bara vi fick det. Varför ska ni tvinga oss till en tillväxt vi inte vill ha?

Nu var nationalekonomerna alldeles förstummade. Här var ett folk som tydligen inte trodde på framsteg, ett folk som var tillfredsställt med vad det kunde få bara det fick det. Detta hade ekonomerna aldrig stött på. Jo, de hade läst om primitiva folk i Afrika som värderade fritid, ceremonier och lekar högre än arbete och utveckling, men bland civiliserade och moderna folk hade man aldrig hört talas om sådan liknöjdhet.

Den kanske mest framstående nationalekonomen gjorde sig åter till tolk för kollegorna:

– Nationalekonomin har inga råd att ge ett folk som inte vill ha tillväxt och utveckling. Det här är ett fall för Lars Ingelstam.

– Menar du han som vill dela på jobben? frågade en kollega.

– Just han. Vill någon föra hans talan eller ska jag göra det själv? Han tittade ut över de samlade nationalekonomerna. De tittade i marken. Han vände sig till statsministern. Jag är rädd att ni måste dela på jobben.

– Vilka jobb? Det finns ju bara två stycken, städhjälpens och trädgårdsmästarens.

– Ni får dela på dem.

– Man kan väl inte dela två jobb på två miljoner arbetssökande?

– Finns det så många trashankar? Det var ett aber. Men det hjälps inte. Arbetsåret omfattar ungefär 1 600 arbetstimmar vilket blir inte fullt sex miljoner arbetssekunder. Tolv miljoner arbetssekunder för de två jobben. Var och en av er trashankar får arbeta sex sekunder om året hos Karl Mammon. Det finns ingen annan lösning.

– Sex sekunder, utbrast statsministern, det kan inte bli någon vidare lön.

– Ni har inte förstått, herr statsminister. Lönen spelar ingen roll. Poängen är att Karl Mammon ska behöva alla människor. Då måste han släppa till varor så att alla blir nöjda. Han måste betala en full årslön till var och en av er för de sex sekundernas arbete.

Statsministern skakade på huvudet. Det var kanske rätt tänkt, men det skulle inte fungera. Tror ni Karl Mammon vill ha en massa människor som springer omkring hemma hos honom och arbetar sex sekunder om året? Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att vi får socialisera hela rasket och låta mig trycka på startknappen och dela ut produktionen efter vars och ens behov.

Då blev nationalekonomerna alldeles förskräckta och beslöt att skyndsamt fortsätta färden till Rio de Janeiro, där de skulle diskutera recept mot arbetslösheten.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s