The Washington Monument Syndrome

Jag läser med intresse kommentarerna till krönikorna på den här sajten, inte minst synpunkterna på mina egna texter. Kommentarerna är ofta insiktsfulla och ger inte sällan anledning till eftertanke. En del kommentatorer har invänt mot min gårdagskrönika, där jag hävdade att politiker inte kan styra verksamheter om de inblandade tjänstemännen inte gillar politikernas avsikter.

Det kan hända att jag överdrev lite och inte fördjupade mig tillräckligt i alla frågans nyanser, men jag vill ändå insistera på att det här är ett verkligt problem som vi negligerar på egen risk. Det är alltså inte så, påstår jag, som skolboken säger, nämligen att regeringen med hjälp av budgetar, regleringsbrev och lagstiftning har full styrkontroll. Skolboken tar nämligen inte upp den avsevärda makt som utövas av tjänstemännen. En politiker som inte är medveten om detta ifall han av olyckliga omständigheter skulle utses till statsråd har ett obehagligt uppvaknande framför sig (om han alltså inte gör precis som tjänstemännen vill, vilket förstås är den normala ordningen).

Jag säger inte att detta nödvändigtvis är dåligt. Jag arbetade länge med en framstående ämbetsman som beskrev hur han som statssekreterare hade fullt sjå med att för nationens väl dribbla bort ett antal förslag som ett särskilt korkat statsråd brukade presentera. Och naturligtvis ägnade sig den framstående ämbetsmannen inte åt detta smusslande för egen vinning.

Ett bland statsvetare välkänt exempel på tjänstemannamakten går under beteckningen The Washington Monument Syndrome. År 1969 hade USAs nationalparksmyndighet fått ett sparkrav som myndigheten inte gillade. Myndigheten beslöt att slå tillbaka och letade efter en metod som skulle få politikerna att öppna penningkranarna igen. Nu råkade det vara så turligt för myndigheten att den ansvarade för Washingtonmonumentet, den jättelika obelisk som är en av den amerikanska huvudstadens främsta symboler. Den enda besparing myndigheten kunde komma på var att periodvis stänga monumentet, vilket betydde släckt belysning och slut på besöksverksamheten. Washington blev en betydelsefull attraktion fattigare. Hur det hela slutade vet jag inte, men händelse var tillräckligt underhållande och signifikativ för att ge namn åt ett normalt tjänstemannabeteende.

Normalt, förresten? Normalt i USA. Jag fick 376 000 träffar när jag googlade på företeelsen, och allihop verkar handla om något amerikanskt exempel (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att uttrycket är amerikanskt). Men likafullt är det i USA mycket mer än i Sverige ett erkänt faktum att politiker och tjänstemän inte alltid drar jämnt och att tjänstemännen faktiskt har rätt effektiva maktmedel till sitt förfogande och att de ofta inte aktar för rov att bruka dem.

I Sverige talar vi inte gärna öppet om sådant. Åtminstone hör man sällan saken påtalas. Några tidningsartiklar om den sortens tjänstemannautpressning mot politiker kan jag inte minnas att jag läst i Sverige (dock att man kan höra förbittrade kommunalråd förbanna tredskande tjänstemän).

Jag kan tänka mig två förklaringar till att vi inte uppmärksammar tjänstemannamakten i Sverige. Den ena är att svenska tjänstemän, till skillnad från amerikanska, inte utövar sådan makt utan lojalt fogar sig i politikernas önskemål.

Den andra är att tjänstemännen i Sverige har så fullständig makt att politikerna lyder dem och inte ens törs påtala tjänstemännens tricks.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s