Tron på kunskapens saliggörande verkan är antagligen fel

Det går ett spöke genom de rika i-länderna. Det spöket är rädslan för att länder som Kina och Indien, som redan flåsar oss i nacken, ska hinna i kapp och kanske gå förbi. Har du hört uttrycket ”den hårdnande globala konkurrensen”? Så säger ingen som har ett behagligt och hållbart försprång, bara den som känner sin position hotad.

I praktiskt taget alla i-länder har man kommit fram till att det viktigaste vi bör göra är att satsa på kunskap. ”Det finns ett nära samband mellan länders levnadsstandard och graden av kunskapsinnehåll i produktionen”, skriver Globaliseringsrådet (Ds 2009:21). Här är rådets första rekommendation: ”Fortsätt att satsa stort på forskning och innovation. Sverige ska vara Kunskapslandet”.

Var finns kunskaperna? På universitet och högskolor. Därför satsar Sverige liksom andra i-länder på högre utbildning. På några årtionden har den andel av en årskull som skaffar sig akademiska grader ökat från fem till över femtio procent.

När jag gick i skolan fick jag lära mig att Sveriges framgångar berodde på malmen, skogarna och älvarna. Nu skulle ingen säga det. Det finns för många fattiga resursrika länder (till exempel i Afrika) och för många resursfattiga rika länder (till exempel Schweiz) för att någon ska tro på det där. Nu sätter vi i stället vår lit till kunskapens undergörande verkan. Jag misstänker att den trossatsen är ungefär lika fel som min barndoms föreställning om vad som skapade utveckling.

I en banal bemärkelse finns förstås en koppling mellan ny kunskap och utveckling. Ekonomiska framgångar får man om man gör något som ingen annan gjort och alla andra vill ha. Om ingen annan gjort det förut tillämpar man såklart någon ny sorts kunskap (som dock inte behöver vara särskilt märkvärdig).

Men om vi funderar över de senaste två hundra årens mest framgångsrika nationer, först Storbritannien och sedan USA, så upptäcker vi att de goda resultaten inte berott på att dessa länder haft kunskap, utan på att de haft förmågan att skapa ny kunskap. De har haft den obändiga lusten att utveckla, hitta på, lösa problem. De har gjort märkvärdiga saker. Ångmaskinen och vattentoaletten åstadkoms efter en massa tänkande, likaså elektriciteten, det löpande bandet, televisionen och Internet.

Det är något annat och något mycket större än kunskap som skapar utveckling och ger en nation en tätposition i listan över länders BNP per capita. Det krävs en speciell kultur av nyfikenhet, uthållighet, vilja att experimentera, öppenhet för nyheter, idoghet, jävlaranamma, intellektuell hederlighet, ja, sådär kan jag hålla på i evighet. Visst behövs det även kunskaper, men kunskaperna är torra och döda om inte de övriga, nästan moraliska, förutsättningarna är för handen.

Man kan jämföra med idrotten. Det som skapar framgång är inte kunskapen om tekniken, utan den personlighet och drivkraft som behövs för att utnyttja och utveckla den tekniska kunskapen.

Vår tids tro att akademiska studier – eller gymnasiestudier för alla, vilket faktiskt föreslagits av obetänkta politiker – är vägen till höjd bruttonationalprodukt och levnadsstandard är ungefär lika välgrundad som en rekommendation att alla trettonåringar bör utrustas med en bok om slalomsvängar för att Sverige så småningom ska få fler alpina medaljer.

Varför fokuserar politiken på kunskapen, inte på de värderingar, attityder och personliga och kulturella drivkrafter som är nödvändiga för att kunskapen ska kunna göra nytta? Antagligen för att de tror sig ha verktygen att påverka kunskapen, men inte de (ännu) mjukare faktorerna. De kan anställa professorer och inrätta studiebidrag, men de kan svårligen styra hur folk tänker och beter sig.

Inte ett ont ord om kunskapen, den är omistlig. Visst måste man ha gammal kunskap för att kunna skapa ny kunskap. Men om man ska göra en sockerkaka behövs en massa olika ingredienser. Det duger inte att stirra sig blind på äggen bara för att man har ett äggeri.

(Det finns faktiskt, har jag just upptäckt, modern pedagogisk forskning som visar just att det inte räcker med kognitiv kunskap för att det ska bli något, utan att människor också måste lära sig ”öppenhet för nya erfarenheter, utåtriktning, vänlighet, ansvarskänsla och emotionell stabilitet”. Se exempelvis följande länk. Jag fattar inte att de ska behöva forska för att komma fram till det. De kunde ha frågat mig.)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s