Är allt vänsterns fel?

Jag vet a) att jag har sagt ungefär detta förut samt b) att de flesta nog inte håller med mig, men eftersom c) jag tror att jag har rätt så säger jag det igen.

Folk – dit jag just i detta fall för ovanlighetens skull inte räknar mig själv – har en tendens att se vårt svenska samhälles huvudmotsättning som gående mellan å ena sidan höger eller borgerligheten, å den andra vänster eller socialisterna. Sedan finns det lite andra intressen som stökar till analysen, men dem kan man strunta i (vilket man ju faktiskt alltid måste göra när man försöker förstå samhället, så inget fel i det; bara man kommer rätt i huvudfrågorna är allt förlåtet).

De som hävdar att Sverige behöver en borgerlig återställare efter decennier av socialistiskt dårskap är ofta kloka personer. När jag frågar dem vad borgerlighet betyder så får jag trots detta i allmänhet rätt svävande svar.

Först kommer allt det liberala om fri företagsamhet och marknader och sådant, vilket betyder att respondenterna tar avstånd från vad de betraktar som överdriven statlig inblandning i folks privatliv vare sig det handlar om skatter eller föräldraledighetens fördelning.

Sedan kommer en serie synpunkter som jag ger den kollektiva benämningen ”hyfs och ordning”, till exempel göra läxor, försörja sig själv, vara en hygglig människa, lyda polisen och kanske rentav göra en god gärning om dagen. Hyfs och ordning-människorna understryker det civila samhällets betydelse snarare än statens när det gäller att uppfostra människorna till goda medborgare.

Hyfs och ordning-perspektivets motsats är den laissez faire-betonade individualismen som, med en överdrift, anser att individen har rätt till vilket cocktail av tillhörigheter som helst, till exempel att vara en blandning av homosexuell, kopt och djurrättsaktivist med eller utan rätt att för varje ingående komponent erhålla förmånlig statlig minoritetsbehandling. Individens frihet och självbestämmande, även från det civila samhället, är detta perspektivs högsta värde. Ibland kallas detta perspektiv för statsindividualism. Begreppet ”stat” i denna formulering avser det välfärdsindustriella komplexet, som vill att folk ska vara söndrade individer utan annan trygghet än den som välfärdsindustrin kan skänka.

Härmed har vi vips fått ihop en av sociologins basinstrument, nämligen en fyrfältare, alltså ett sätt att indela en befolkning efter två dimensioner med vardera två alternativ:

Hyfs och ordning Individens rätt
Marknad 1 2
Stat 3 4

Innan jag går in på att befolka de fyra fälten ska jag framföra fyra observationer:

  1. Förut, när det var rimligt att tala om en höger/vänster-motsättning, handlade bråket om marknad eller stat. Alla var anhängare av hyfs och ordning. Statsindividualismen, individens rätt, var ännu inte uppfunnen. Fälten 2 och 4 fanns inte.
  2. Dagens borgerliga människor finns i fälten 1 och 2.
  3. Dagens vänsterpersoner, som skiljer sig från den traditionella gråsossevänstern, finns i fälten 2 och 4. Den nya vänstern har inget med gråsossevänstern att göra. Den nya vänstern är lika främmande för en gammaldags ambitiös och strävsam sosse som för Wallenberg.
  4. Gråsossevänstern finns i fält 1.

Om man sedan börjar fundera över vilka som sitter i vardera boet så tror jag att fält 3 numera är helt obefolkat. En stark stat med ordning och disciplin, det låter mer som Sparta, Karl XII och Stalin än något vi kan skåda i dagens Sverige.

I fält 2 skulle jag placera – och jag ber om ursäkt om någon av de utpekade skulle känna sig förolämpade; min indelning görs med stor respekt – till exempel folkpartiets Birgitta Ohlsson och ekonomerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt.

I fält 4 platsar, som jag ser det, miljö- och vänsterpartierna.

Det första fältet representerar, om jag får bestämma, ett bra framtidens Sverige. I så fall är nyvänstern ett problem, men inte den gamla gråsossevänstern. Jag tror att de ”borgerliga” som pekar på ”vänstern” som huvudfienden skjuter sig i foten eftersom de implicit tackar nej till en stor del av socialdemokratin som inte anammat statsindividualismens tänkande. Vidare skjuter de sig i foten om de tror att alla ”borgare” är villiga medresenärer till fält 1. Så är det inte, för det finns mycket borgerligt folk som trivs i fält 2.

Huvudmotsättningen i Sverige går idag mellan fälten 1 och 4 eller, som jag uttryckt det i andra krönikor, mellan den strävsamma medelklassen och det välfärdsindustriella komplexet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s