Den auktoritära personligheten

Efter andra världskriget hade tänkarna ett himla sjå med att förklara hur kriget kunnat uppstå. Att det var tyskarnas fel visste man såklart från början, men den där vanliga gamla förklaringen om att vissa folk var genetiskt defekta passade inte. För, tänk efter själv, den globala kapitalismens befrielseprojekt stod på agendan och alla skulle med, även tyskarna, och då kunde man ju inte stämpla dem som medfödda psykfall. Man var tvungen att hitta någon Omständighet i tyskens bakgrund som kunde förklara det hela.

Världen sjöd av idéer om befrielse och rättigheter. De gamla kolonierna skulle bli självständiga och år 1948 antog FN sin förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den förklaring till världskriget som efterfrågades av tänkarna måste därför vara sådan att den utpekade den framväxande tidsandan som den lösning som skulle garantera freden i framtiden.

Jag säger inte att det var Trygve Halvdan Lie, FNs förste generalsekreterare, som knåpade ihop en sådan kravspecifikation att överlämnas till tänkarna. Det behövdes inte. Tänkare kan tänka ut hur många teorier som helst om exempelvis andra världskrigets orsaker – och det gjorde de också – men världssamfundet tillät sig att välja och vraka bland teorierna och det visste ungefär vad det letade efter.

Teorierna om ”den auktoritära personligheten” var mitt i prick. En del påstår att de utvecklades av tänkare som Theodor Adorno och Erich Fromm som hade någon koppling till den så kallade Frankfurtskolan. Jag förnekar inte Frankfurtskolans betydelse, men när världen är redo för nya, kraftfulla synsätt brukar de uppstå oberoende av varandra på olika håll.

Vad är då ”den auktoritära personligheten”? Jag googlar och väljer några sajter på måfå (det står ungefär samma på allihop). Så här till exempel:

Vad gäller barnets utveckling skapas den auktoritära typen under de första levnadsåren. Föräldrar som har ett behov att dominera och som dominerar och hotar barnet och kräver lydnad under konventionella beteenderegler främjar den här personlighetens särdrag. Dessutom bekymrar sig föräldrarna om social ställning och kommunicerar detta till barnen genom hårda regler.

ett annat ställe står det till exempel så här:

Den auktoritära personen är på ytan ofta en konventionell och ganska formell person som håller distans och som gärna vill ha ett överläge till andra. Under skinnet kan de känna sig ganska små och inte alls så säkra på sig själva som det verkar.

Auktoritära personer är ängsliga för närhet och håller därför distans. Att vara formell, strikt och krävande, kombinerat med en underström av latent, lättväckt irritation är vanligt. Relationer med auktoritära personer blir därför gärna opersonliga, respektfyllda och formella, de släpper inte gärna någon annan in på livet…

Auktoritära människor måste inte vara aggressiva, rytande, buffliga eller pekande med hela handen som många tror. Buffliga och högröstade blir de först när de är hotade eller känner sig ifrågasatta. Auktoritära personer kan istället vara utomordentligt vänliga.

Men detta är ju, vad jag kan se, inget annat än en beskrivning av de normala förhållandena i vilket medel- eller arbetarklassliv som helst fram till andra världskrigets slut. I uppfostran ingick inskärpande av vissa normer, till exempel lydnad. Aga förekom. Social ställning var viktig. Vem ville inte göra karriär? Och innerst inne är man inte alltid så säker på sig själv.

Det där gällde minsann inte bara tyskarna. Även engelsmännen och svenskarna kunde vara stränga i sin uppfostran och petnoga med sin ställning och prestige i samhället.

Men att teorin om den auktoritära personligheten egentligen inte kunde förklara andra världskriget gjorde inte så mycket, för dess sanna genomslag gällde de nya befrielsetankar som vi fortfarande håller på att utveckla, numera in absurdum. Barn behövde inte lyda så mycket, det skulle inte finnas några auktoriteter, exempelvis lärare, och om auktoriteter låtsades att de fanns så skulle de dras ned. Hierarkier skulle raseras. Du-reform infördes (visserligen bara i Sverige, men i alla fall). Inga krav fick ställas på barn, betyg i skolan var ett otyg, matematik och tysk grammatik är erkänt trist och svårt och bör därför inte påtvingas någon och så vidare. Människor ska inte vara beroende av varandra, utan endast av staten.

Som jag ser det går det en rak linje från 1940-talets idéer om den auktoritära personligheten, genom 1968 års revolutionära tänkande, till dagens politiska korrekthet. Detta tankestråk är en 75 år gammal modell som vi fortfarande insisterar på att vidareutveckla. Jag menar att det gått för långt. Vi är på fel väg. Till exempel måste vi erkänna att auktoriteter kan behövas. Och hur ska folk fatta att de ska lyda auktoriteter som poliser och lärare om de inte under de första levnadsåren lärt sig att göra som morsan och farsan vill?

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Den auktoritära personligheten

  1. y

    Inget av den kvasivetenskap som producerades av Frankfurtskolan var menat som något annat än politiska verktyg ämnade att främja kulturmarxismen. Det gäller även teorin om den auktoritära personligheten som hamnade på historiens sophög ganska fort.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s