Vad är det som pågår?

Samtiden verkar tro att flyktingströmmarna till Europa i huvudsak beror på krigen i Mellanöstern och kanske på andra håll. Jodå, krigen och de umbäranden stridigheterna medfört har naturligtvis sin betydelse, men jag tror endast som utlösande faktor. I grunden handlar det om något annat och mycket större.

När jag arbetade i biståndssvängen för nästan fyrtio år sedan fanns tydliga skillnader mellan den första (industrialiserade) och den tredje (som då kallades underutvecklade) världen. Den mest påtagliga skillnaden var förstås att den första världen var rik medan den tredje var fattig. En annan skillnad var att den första världens länder var rätt homogena. Det rådde rätt stor intern jämlikhet inom dem. Visst fanns det ekonomiska skillnader mellan människor i länder som Belgien och Danmark, men med dagens ögon var dessa häpnadsväckande små och dessutom fanns offentliga välfärdssystem som hjälpte till med utjämningen.

Sådan homogenitet fanns inte i tredje världen. Dess medlemsländer kännetecknades i stället av enorma klyftor. En del människor åkte i Mercedes Benz medan andra bodde på soptippar eller var självhushållande bönder. Det kallades för dualekonomi. Mercedesåkarna hade mer gemensamt med den första världen och dess livsstil och levnadsmönster än med sina landsmän på soptipparna.

När jag var chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau förklarade landets president för mig att hans land inom tjugofem år skulle ha utraderat dualekonomin och blivit som ett av den första världens länder, Sverige till exempel. Jag svarade att jag trodde det skulle bli tvärtom, alltså att den första världen skulle utveckla samma slags klyftor som i dåtidens tredje värld. Att presidenten hade fel är uppenbart. Tyvärr finns det tecken på att jag hade rätt.

Två avgörande förändringar har sedan dess inträffat i tredje världen (om man djärvt bortser från att befolkningarna blivit allt större, något som jag emellertid tror inte påverkar vad vi nu ser omkring oss).

Den första förändringen är att tredje världens folk har kommit mentalt allt närmare den första världen. Kommunikationsexplosionen med teve, filmer, twitter, internet, facebook och så vidare är en stor grej. Tredje världens massor kan betrakta hur vi i-länningar lever. De har kanske felaktiga föreställningar om vad detta liv innebär, men de vet hur det ser ut på ytan. De har kanske sett reklam om katter som får sin kattmat på silverfat. En helt ny tanke har därmed uppstått i deras sinnen, en tanke som en normal u-länning tidigare aldrig kunnat tänka, nämligen ”sådär skulle jag också kunna leva”. I all sin enkelhet representerar detta tankesprång en oerhörd metamorfos.

Den andra förändringen är att livet blivit så mycket bättre för tredje världens folk. Fattigdomen minskar, sjukdomarna trycks tillbaka, fler får utbildning, snart har alla mobiltelefon.

Om den första förändringen rimligtvis leder till att allt fler u-länningar kan tänkas söka sig till i-världen skulle man kunna tro att den andra förändringen utgjorde en återhållande faktor. Varför flytta till Tyskland om jag på sikt ändå för det bättre hemma i Kamerun? Men det fungerar inte så. Människans liv är inte oändligt. Få människor har lust att vänta på något som ska inträffa på sikt. (Som Keynes sa: på sikt är vi alla döda.) I själva verket har den andra förändringen snarast underlättat migration eftersom den gjort tredje världens människor mer kapabla att genomföra sådana äventyr.

Den första världen har nästan en miljard människor och resten av jorden mer än sex miljarder. När en andel av dessa sex miljarder börjar nära drömmar om att leva den enskilda miljardens liv, att ha en egen katt som äter på silverfat, då startar en rörelse med obändig kraft. Det är den rörelsen vi nu ser. Krigen i Mellanöstern är bara en detalj.

Den första världen undrar yrvaket om den ska bejaka eller värna sig mot denna rörelse. Det är ingen lätt fråga. Om man ska värna sig måste man nog bedriva en mer resolut och beslutsam politik än vad åtminstone Europa, med undantag för vissa länder, är beredd att ge sig in på.

Om man å andra sidan bejakar rörelsen måste man räkna med att djupgående ekonomiska, sociala och kulturella förändringar inträffar i de gamla i-länderna. Den första och tydligaste blir sannolikt att de traditionella välfärdssystemen kraschar i takt med att andelen behövande klienter kraftigt ökar. Om välfärdssystemen bryter ihop så kastas människor ut i misär och utanförskap. Klyftorna ökar dramatiskt och vi får, även i ett land som Sverige, just den dualekonomi som jag förutspådde i min diskussion med Guinea-Bissaus president för nästan fyrtio år sedan.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Alla inlägg

6 responses to “Vad är det som pågår?

  1. Two Different Shoes On

    I moderna termer kallas det mångfald.
    I praktiken innebär det att alla länder ska bli u-länder.

    Gilla

  2. Pingback: Syrien och tsunamin | Jan Millds blogg

  3. Benny

    Ditt resonemang har säkert många poänger men den akuta flyktingkris vi har idag beror nästan uteslutande på en nations krigiska agerande i världen dvs USA. Men visst ligger det mycket i att informationssamhällets utveckling har gjort många människor i u-länderna medvetna om hur vi lever i i-länderna. Och säkert är denna flyktingström bara en försmak av vad som komma skall så det vore ju bäst om vi var förberedda bättre.

    Gilla

  4. Lite intressant som metamorfos – sopptipp kan bli allas vardag, oavsett hur vi än vänder och vrider oss i tanken:
    http://www.huffingtonpost.com/dr-paul-shrivastava/welcome-to-the-world-of-waste-and-imbalance_b_8147190.html?1442497921

    Gilla

  5. Pingback: Vad är lagom? | Jan Millds blogg

  6. Jonas Sundström

    Ett problem i den svenska invandringsdebatten är att kvällspressen har hamrat in resande, migration, asylsökande och flyktingskap som synonyma i folks medvetande. Alla som kommer, och alla som vill komma antas vara flyktingar, a priori, och att neka en enda av dem uppfattas som att neka en människa som flyr utrotning i ett fiktivt fjärde rike.

    Vi är som moraliska barkbåtar i en ström av känslomässiga fragment från andra världskriget, kalla kriget och Berlinmurens gränsvakters kulsprutor, blandat med stoff från dagens konflikter.

    Media hackar oss emotionellt. Förr kallades det propaganda.

    Den offerskapsordning som ställts upp av politiskt drivna agenda-humanister gör oss försvarslösa inför stora grupper av människor som vi uppfattar som underordnade, förorättade, som vi lärt oss att tycka synd om, för vars krav vi per automatik måste ge efter.

    Vi är avväpnade moraliskt och känslomässigt. Egenintresset definieras till inte bara noll och intet, utan som en negativ, omoralisk position, på andra sidan nollan.

    Att uttala att en skäggig ung man med begynnande håravfall, som röker och Skype:ar med släkten -inte- är ett ensamkommande flyktingbarn ses som ett moraliskt klavertramp. Ett socialt faux pas.

    En välmående man från Västafrika och ett biafrabarn med uppsvälld mage är ett och samma. Individ och kollektiv smälter samman i identitetspolitikens tidevarv.

    Vi står känslomässigt och moraliskt försvarslösa. Vi har formats av media till humanister med självskadebeteende, och släppts ned i ett slags matrix som simulerar Calcuttas slum, för att man vill tvinga oss till förändringar som står i strid med våra egna intressen.

    Inte förrän vi har det lika dåligt som varje annan del av världen kommer vi att få erkännande att nu, Nu är det ”rättvist”, och då återstår fortfarande den ärvda ”skulden” från kolonialism, korståg, miljöförstöring, bankvälde och storföretagens rovdrift, tvångskristnade indianer, etc.

    Som många försökt förklara så kan inte västvärldens arbetar- och medelklass disponibla inkomst lyfta hela världen. Inte ens vår överklass räcker till att ge folk fisk någon längre tid. De måste lära sig både att fiska och att tillverka och äga sina egna produktionsmedel. Och det verkar också, glädjande nog, som om detta pågår med full styrka.

    Hans Rosling har förmodligen rätt om de positiva förändringar som pågår i tredje världen, men det är oväsentligt för vårt ställningstagande kring migrationen.

    Migrationen minskar inte av att det blir bättre i tredje världen. Vi ser att den ökar trots förbättringarna.

    Vi lever i en övergångsperiod som riskerar att krossa oss, om vi tillåter det. Vi har det fortfarande avsevärt bättre i Europa än i tredje världen, och allt fler söker sig till oss för en personlig social resa, gratisluncher och patentlösningar.

    Individer, familjer, släkter, ja hela klaner leker ringdans tvärs över Europa och Nordamerika, till liberalernas locktoner, finansierade av skattemedel, drivna av politikernas politik-expansion och centralbankernas skuld-expansion.

    Men omfördelning är inget universalmedel. Det är inte omrörandet som jäser degen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s