Välfärdssystemets svaga punkt

Ibland får jag lite försiktig kritik, exempelvis i kommentarer, av innebörd att mitt klankande på det välfärdsindustriella komplexet skulle betyda att jag hjärtlöst struntade i folk som faktiskt behöver hjälp.

Enligt egen uppfattning är jag inte så hjärtlös. USAs president Eisenhower sa att det faktum att militären behövs inte innebär att den ska styra i nationen. Min inställning är motsvarande. Visst behöver ett gott samhälle någon sorts sociala skyddsnät, men det betyder inte att välfärdsindustrin ska styra och ställa och forma politiken efter sina egna syften.

Förresten har jag genom åren skrivit något femtontal böcker om hur välfärdssystemen borde vara organiserade. En hel del har blivit omsatt i praktisk politik, framför allt förslag som rört medborgarnas rätt att välja, till exempel att välja skola, äldreomsorg, vårdcentral och så vidare.

Med det vill jag säga att jag genom åren haft tillfälle att tänka på frågorna. Nu avser jag att redovisa min tyngsta insikt när det gäller det svenska välfärdssystemet. Med välfärdssystem menar jag just nu penningbidragssystemet, inte den del av välfärden som likt skolan och sjukvården meddelas in natura.

Sjukvård vill man helst inte ha annat än när man av kroppsliga skäl prompt måste och därför finns det begränsad risk för överutnyttjande. Med välfärd som går ut i pengar – socialbidrag, sjukpeng, arbetslöshetsersättning och så vidare – är det andra bullar. Pengar kan man ta emot hur mycket som helst utan gräns och därför måste det inrättas stabila kontrollsystem för att rädda statens ekonomi.

När penningbidragssystemen började byggas i början av förra seklet växte de ofta fram ur det civila samhället. Arbetarna betalade varje månad in en försäkringsavgift till fackets sjukkassa och om Nisse blev arbetslös fick han begära ersättning av kassan enligt kassans regelsystem. Här fanns två oerhört starka spärrar mot missbruk och överutnyttjande.

För det första fanns den solidariska (eller småborgerliga eller gråsosseartade eller vad du vill kalla den) svenska inställningen att man inte skulle ligga sin nästa till last, att de var en skam att låta sig försörjas av andra. Att Nisse skulle sjukskriva sig för att han ville jaga älg fanns inte på kartan. Om han blivit ertappad med något sådant hade han likagärna kunnat skjuta sig ett skott för pannan, för hans respekt i lokalsamhällets ögon vore tillintetgjord.

Den andra spärren var kassan själv. Dels var den lokal. Den hade kännedom om Nisse och hans vandel och hans hälsotillstånd. Dels betalade den med egna pengar. Den kunde inte skicka en räkning till staten om pengarna tog slut. Det var först på 1930-talet som kassorna fick ta emot statliga pengar. Kassan måste snåla.

På alla dessa punkter har vi nu hamnat i omvända världen. Föreställningen att medborgaren inte ska ligga sin nästa – eller det allmänna – till last är på det hela taget utraderad. För de flesta medborgare är det allmänna för övrigt ett opersonligt berg av guld som inte märker om den enskilda medborgaren låter sig försörjas en månad mer eller mindre. Dessutom ankommer årligen ett gäng nya medborgare från samhällen där staten varit en naturlig motståndare som man blåser så mycket man bara kan.

För det andra är kassan, numera den monopoliserade Försäkringskassan, en blankettbyråkrati som inte känner den ansökande medborgaren och som, vilket är den stora skillnaden, inte har ett dugg att vinna på att snåla. Tvärtom, Försäkringskassan skickar bara större räkningar till staten och ju fler klienter den har, desto mer resurser får den och desto behagligare blir dess liv.

Jag är ledsen, för välfärdsstaten var en ädel tanke, men jag tror inte det här kan hålla. Jag är snarast förvånad över att den hållit så länge och så väl. Kanske finns det någon räddande faktor som jag inte upptäckt. Troligen har den återstående solidaritetens effekter varit en starkare broms än man kunnat fatta.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Alla inlägg

2 responses to “Välfärdssystemets svaga punkt

  1. Peter

    Jag har alltid skrattat åt tanken på Medborgarlön, men efter att ha läst ekonombloggaren Cornucopias tankar i ämnet är jag inte längre lika säker. (http://cornucopia.cornubot.se/2012/11/medborgarlon-en-alternativ.html)

    Cornucopia menar att om man tog bort alla välfärdsavgifter (sociala avgifter, A-kassa, Föräldrapenning, etc) och lade ner all, eller åtminstone merparten, av den statliga och kommunala byråkratin (Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Centrala Studiemedelnämnden, etc) så skulle varje vuxen medborgare kunna erhålla cirka 6700 kronor per månad. I själva verket torde summan ligga, säg ett par tusen kronor högre, eftersom kostnaden för bland annat stressjukdomar torde ligga på väldigt höga belopp. (Brottsligheten skulle också med stor sannolikhet minska.)

    Den som bara vill leva på Medborgarlön får å andra sidan bo i en liten lägenhet, leta efter extrapriser på mat (men det får man tid med nu), köpa billiga kläder och knappast ha råd med bil. Den som vill leva ett lyxigare liv måste då arbeta, åtminstone i viss utsträckning.

    Självklart skulle det bli svårt att synkronisera detta med arbetsmarknaden, vilket trots allt gör alternativet med Medborgarlön tämligen orealistiskt, men vi hade å andra sidan sluppit många andra problem. Incitamentet för att fuska hade till exempel minskat radikalt, eftersom alla medborgare nu får en vissa summa oavsett vad de gör eller inte gör.

    Nu kommer någon förstås att säga ”varför ska den svinrika finansfamiljen få Medborgarlön när de inte behöver den”, men inget system är förstås perfekt.

    Ju fler som går på bidrag i Sverige, desto mindre kommer förstås viljan bli att ”göra rätt för sig”.

    Gilla

  2. I.Tider

    Är helt enig med Dig. Hur majoriteten av befolkningen inte förstår detta, är för mig helt obegriplig. ”Välfärds”-förespråkare vägrar ju, att ens diskutera den nuvarande ”välfärden” och dess uppbyggnad. Man blundar och vägrar tänka eller erkänna, vad händer runt omkring en. Man måste vara döv, blind och förståndshandikappad, att inte förstå, vart man är på väg.

    Stor del av skulden ligger dock enligt mina observationer hos den genombyrokratiserade samhällsmodellen med höga skatter, där makten är långt borta från medborgare och myndigheter ”regulerar” och ”styr” den enskildas liv och välfärd. Inte bara försäkringskassan är centraliserad. Den enskilda människans liv och välmående beror och består oftast, hur bra han/hon kan ”surfa” mellan AF, FK etc. Man lever sitt liv i symbios med myndigheter, man vet inte längre, vad självständigheten innebär. Sanningen är ju, att ansvar och rättigheter borde vara i balans. I Sverige talar man enbart om rättigheter. Välfärdsmedborgares ansvar består av att fylla rätt blanketter i rätt tid. Undra då, att moralen urholkar mer och mer.

    Men sådan liv är också trygg- det är alltid någon myndighet, som ska hjälpa en och ordna livets nödvändigheter åt en. Därav också dessa floder av utlänningar, vilka alla vill bli försörjda av den mäktiga staten. Sverige påminner redan länge starkt Sovjetunionen. Skillnaden är bara, att pengastarka, bildade eller högavlönade kan leva ett annorlunda liv och är inte så beroende av myndigheter i sitt dagliga liv och trygghet.

    Har inte läst Dina böcker, försöker anskaffa mig några av dem i vinter. Det är ytterst viktig ämne och lite mera klarhet, hur det har kunnat gå så snett, skulle vara intressant, att läsa.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s