Har jag fördomar?

Nu ska jag öppet erkänna och beskriva mina dubier när det gäller islam och därmed avslöja min okunnighet samt utsätta mig för risken att behöva hållas för någon sorts fob. Men jag är ärlig i mitt sökande och vill gärna bli upplyst och förd på riktigare tankar av dem som begriper bättre.

Då och då hör man argument av typen att varje våg av invandrare till Sverige får uppleva samma förlopp, först motstånd och fördomar, sedan gradvis anpassning och integration och till slut acceptans och tacksamhet från ursprungsbefolkningens sida. Så har det varit för italienare, greker, finnar, jugoslaver så varför skulle det inte bli så även för de muslimer som kommer idag?

Det är ett bestickande argument. Men jag kan inte värja mig för känslan – som alltså kanske är en fördom – att det råder särskilda förhållanden när det gäller muslimer som ligger just i deras religion och att dessa särskilda förhållanden gör att det inte möjligen kommer gå med de invandrade muslimerna som det gjorde med de invandrade finnarna.

Min första undran gäller vad islam egentligen säger. Vad jag tror mig ha begripit av egna studier och andras bedömningar är Islamiska statens praxis är fullt förenlig med och troligen även påbjuden i islams grundtexter. Samtidigt påstås det att de heliga urkunderna även är förenliga med ett mindre strängt och mer västerländskt betonat förhållningssätt som gör att muslimer relativt konfliktfritt kan leva ihop med exempelvis kristna utan att det stör deras övertygelse.

Det där vet jag inte om jag tror på. Att det finns muslimer som struntar i sin religion ungefär som jag struntar i kristendomen är självklart. Men liksom jag har dessa har i praktiken lämnat sin tro. Vad jag undrar över är huruvida de som stannar i sin tro kan ansluta sig till det västerländska samhällets värden så som dessa exempelvis uttrycks i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Om så inte är fallet finns en fundamental motsägelse mellan islam och det västerländska tänkandet.

Det finns en del som talar emot att dessa två ideologier skulle vara förenliga. Exempelvis har de muslimska länderna, om jag förstått rätt, inte anslutit sig till FNs rättighetsförklaring, utan etablerat en egen, som i stort sett säger att religionen står över rättigheterna, inte, som i det västerländska tänkandet, att rättigheterna står över religionen. (Jag skrev om denna muslimska deklaration i krönikan Kairodeklarationen.)

Ett annat förhållande som jag tycker är illavarslande är den praxis som råder i muslimska länder. Att exempelvis Saudiarabien är ett islamistiskt land där sharia gäller och regelverket i stort sett är detsamma som Islamiska statens tror jag är ovedersägligt. Men hur är det i andra muslimska länder där sharia inte har lika stor betydelse i landets lag? Indonesien brukar framhållas som ett mer tolerant och i västerländska ögon mer acceptabelt land. Men även där är det hårda bandage. Till exempel kan folk bli dömda till fängelse för ateism.

På mig verkar det som om islam inte genomgått det omvälvande och välgörande inre ifrågasättande som kristendomen har fått genomleva sedan 1300-talet eller däromkring. De kristna ställde sig utanför sin heliga bok, Bibeln alltså, och började tänka tanken att det fanns en sanning vid sidan av boken som strider mot boken. Det verkar inte som om det finns någon motsvarighet inom islam. Boken gäller.

Samtidigt är detta inte helt sant. Det fanns en period för tusen år sedan eller mer, då en arabisk kultur som bekände sig till islam blomstrade och skänkte avsevärda intellektuella gåvor till Europa. Muslimer som utvecklade matematiken, medicinen och astronomin måste, ibland i alla fall, ha tänkt mer på vetenskapen än på religionen och måste rimligtvis ha insett att det finns andra sanningar än de som står att läsa i den heliga boken. Detta visar att islam inte har någon inneboende och definitiv spärr mot fritt tänkande även om det verkar ha inträffat en tillbakagång sedan blomstringsperioden.

Det där med att islam skulle vara ”fredens religion” tror jag inte heller så mycket på. Mina egna ytliga studier – se exempelvis Fredens religion – antyder närmast att tanken är att fred ska utbryta när alla människor blivit muslimer.

Men det som bekymrar mig mest är att majoriteten av de muslimer i som bor i västerlandet och som inte är salafiter och som ogillar jihadism ändå tycks solidarisera sig mer med islam än med västerlandet och dess värderingar när det kommer till kritan. Till exempel har jag inte hört något starkt och trovärdigt offentligt avståndstagande från jihadismens grundläggande idé – att strida för att sprida tron – från de mindre radikala muslimernas sida, än mindre någon tydlig bekännelse till den värdegrund vårt samhälle omfattar.

Om immigrerade muslimer uppfattar sin muslimska identitet som starkare och viktigare än sin svenskhet så har vi ett problem. Så var det aldrig med finnarna.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s