Nobelpriset i ekonomi borde ha gått till mig

En 69-årig skotte som heter Angus Deaton och är professor vid Princeton har fått Nobelpriset i ekonomi. Jag läser flera artiklar i morgontidningarna om detta, men ingenstans får jag någon förklaring till att professor Deaton hedrats på detta vis.

Först tror jag rutinmässigt att oklarheten beror på att svenska journalister brister i yrkesmässig kompetens. Sedan läser jag lite i professorns skrifter och inser att förklaringen nog är att han är så förskräckligt politiskt inkorrekt i sina uppfattningar att reportrar helst inte vill föra dem vidare.

Deaton forskar om utveckling i fattiga länder och om utvecklingsbistånd och sådant. Äntligen, kors i taket, hittar jag här en människa som fattat biståndets grundprinciper:

…biståndet undergräver det kontrakt mellan regeringen och de regerade som är nödvändigt för att någon framgångsrik utveckling ska kunna ske. Om, vilket är fallet i ett stort antal av världens fattigaste länder idag, varav många finns i Afrika söder om Sahara, staten kan erhålla de pengar den behöver från utländska biståndsorgan så kan den lugnt strunta i sina egna medborgares krav. Biståndsorganen, som i sin retorik påstår sig stödja dessa medborgare, särskilt de fattiga, har sina egna intressen, uppdragsgivare och ekonomi i hemlandet, vilket, när det kommer till kritan, måste sättas i främsta rummet, medan biståndsorganen i mottagarlandet kan – och faktiskt blir – lurade av de mottagande regeringarna. När biståndet uppgår till en stor andel av mottagarlandets BNP lättar trycket på regeringarna att hitta pengar i det egna landet och självhärskare belönas; om sådana inte redan är på plats så uppmuntras de att framträda. Stora biståndsflöden tillåter tyranner att missbruka sina medborgare genom att utnyttja deras fattigdom för att få ekonomiska resurser som håller tyrannerna vid makten.

Detta blev klart som korvspad för mig när jag på 1970-talet arbetade som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau (se exempelvis följande krönika). Jag försökte naivt delge svenska biståndsbyråkrater och dito politiker mina insikter, men insåg snart att försöket var lönlöst eftersom dessa, som Deaton påpekar, har sina egna intressen. Jag fick ta min Mats ur skolan. Så småningom upphörde Sverige med biståndet till Guinea-Bissau och argumenterade att just detta stackars lilla land var sämre än andra mottagarländer. Men så var det inte. Förklaringen var att Guinea-Bissau fick så oerhört mycket bistånd att skadeverkningarna blev så mycket mer uppenbara av just de skäl som Deaton pekar på – och som jag länge förfäktat, till exempel i följande ordalag:

För landets regering blev biståndet som ett nyupptäckt oljefält. När oljeinkomster flödar slipper regeringar försöka organisera sina länder så att deras ekonomier blomstrar och regeringarna får skatteintäkter. De har ju pengar även utan skatteintäkter. Bistånd fungerar som olja. Biståndet gjorde att regeringen i Guinea-Bissau klarade sig utan skatter från medborgarna. Om en regering inte behöver skatter kan den bespara sig det arbete som det innebär att inrätta sådana förhållanden att folket kan jobba, tjäna pengar och betala skatter. Regeringen fick biståndet för att utveckla folket men använde det för att slippa göra detta.

Jag kan inte se att Deaton dragit de korrekta slutsatserna (men jag har inte läst allt han skrivit). Om tjugo år kanske någon annan får Nobelpriset i ekonomi för just detta. Men för att du inte ska behöva vänta kan du läsa dem här (samma källa):

Den brutala slutsats jag drog var att biståndets effekter inte beror på biståndet i sig utan på mottagarens mentalitet och situation. Tyskarna och afrikanerna hade olika mentalitet och situation. Det kan verka rätt självklart, men det är något som över huvud taget inte diskuteras i biståndsbranschen, tro mig. Mentaliteter får man inte tala om. Därför tvingas branschfolket försöka hitta orsaken till biståndets misslyckanden i givandets tekniker, till exempel vilka projekt eller program man ska välja och hur kontrollen ska gå till. Men hur biståndsgivandet tekniskt organiseras spelar inte så stor roll om fundamenta inte är på plats.

Jag tror att det är samma sak med välfärdspolitiken. Effekterna beror på vad mottagarna har i skallen. Om den omtänksamma välfärdsstaten ger ett bidrag till någon som avser att förkovra sig för pengarna för att sedan stå på egna ben så har bidraget troligen haft god verkan. Men om mottagaren inte hyser några planer på att utveckla sig och stå på egna ben, utan tvärtom använder bidraget för att slippa göra just detta, så ändras hela spelet. I det förra fallet drar givaren och mottagaren åt samma håll, i det senare blir det dragkamp och motsatsförhållande.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s