Något konstruktivt

Ibland – när jag håller föredrag eller läser kommenterar på den här sajten – möts jag av frågor om det inte vore dags att inte bara vara så nattsvart pessimistisk om framtiden, utan också att peka på utvägar och konstruktiva lösningar, för sådana måste väl finnas?

Såklart finns de. Det är inte inskrivet i tillvarons DNA att vårt samhälle ska gå under just nu.

Ursäktar du om jag föreslår att du besöker den här länken för att komma i stämning? Det är komikern Martin Ljung som år 1961 sjunger en förtjusande visa av Povel Ramel. Här är slutversen:

Vi VILL klara av´et och
vi SKA klara av´et och
vi KAN inte hugga ned vår frejdade stam.
Håll med mej att det vore synd och skam!
Hurra! Hurra!

Det är inte patetiskt. Det är rörande, kul och fullt av munter och beslutsam svenskhet.

Vi behöver ett seriöst politiskt ledarskap, som vi idag saknar, för att ingjuta försoning och peka ut en bra och farbar väg mot framtiden, en väg som vi alla till nöds kan acceptera och så småningom kan lära oss gilla. Jag föreställer mig att de statsmän vi behöver skulle vara, om du kan leva med den kombinationen, som en blandning av Churchill och Martin Ljung. Från Churchill, som själv inte var någon dålig humorist, kan de politiska ledarna lära vilja, beslutsamhet, strategisk djärvhet och jävlaranamma. Från Martin Ljung kan det lära det vänliga skrattet som får oss att uppleva och bejaka och återskapa vår söndriga gemenskap. Vi ska bli en stolt nation, ett folk med en ny framtid.

Statsmännens främsta budskap ska vara att förutsättningen för en bra framtid är att svenska folket tar till sig två närliggande sanningar: för det första att Sverige inte drivs och inte kan drivas från Helgeandsholmen och Rosenbad utan att allt handlar om folkets kvalitet och förmåga; för det andra att hela föreställningen i regeringsformens första kapitel andra paragraf – att politikens huvuduppgift skulle vara att ordna arbete, utbildning och bostad åt medborgarna – är verklighetsfrämmande och vilseledande och därför bör tas bort.

Om vi medborgare tar vårt förnuft till fånga, kunde dessa statsmän förkunna, och lever efter dessa principer så kan vi vara rätt säkra på att Sverige startar en resa mot en ny och hållbar framtid. Det kommer inte att gå över en natt. Syftet är inte att snabbt nå någon sorts mål, syftet är att ingjuta en känsla av att vars och ens ansträngningar ingår något stort, gemensamt och värdefullt projekt. Det handlar inte om att vi ska en snabb och handlingskraftig överhet som kan fatta effektiva beslut; det handlar om att vi startar en process där beslut i gemensamma frågor ska förberedas och diskuteras med folklig medverkan, inte över folkets huvuden. Viktiga framtidsbeslut ska inte plötsligt dimpa ned över de förvånade medborgarna som när Migrationsverket upphandlar en asylförläggning i den lilla byn och ställer de häpna och förargade byborna inför ett fullbordat faktum.

Hur bör man då tänka? Statsmännen skulle påminna om självklarheter som normala svenska arbetar- och medelklassvärderingar: man ska sköta sig, ta ansvar för sig och de sina, göra rätt för sig, bete sig anständigt, komma till skolan hel och ren och med anbefallna läroböcker försedd, i rimlig mån lyda regler, om det till exempel står en skylt om förbjuden cykling i parken så ska man inte cykla i parken. Alla dessa beteenderegler är mycket enkla och kända av alla, skulle statsmännen understryka, det är bara det att vi under lång tid och till vår egen skada underlåtit att bry oss tillräckligt mycket om dem.

Om bara denna värderingsmässiga grund kan etableras så kommer svaren på sakfrågorna inom de olika politikområdena som av sig själva.

Skolan är en katastrof vilket beror på att skolkulturen från alla håll invaderats av konstiga idéer som i fundamentala avseende skiljer sig medel- och arbetarklassens traditionella värderingar, till exempel tanken att det är en kränkning av elevens rättigheter att ta ifrån honom hans mobil om han insisterar på att leka med den i stället för att följa undervisningen. Här behövs ett väckelsearbete. Det är inte lätt, men det kan gå. Det finns många skickliga lärare och rektorer som begriper detta och skulle kunna leda processen.

Invandringen är en annan och till och med ännu akutare kris än skolan. Volymerna måste ned. Här fungerar tyvärr inga långbänkar trots vad jag sa ovan om vislig tröghet och folklig förankring. Här får folket lita på Churchill och Martin Ljung.

Hela välfärdssystemet måste ses över av ögon som försett sig med de nygamla värderingarnas glasögon. Detsamma gäller skattesystemet. Det kan gärna ta tid.

Och den statliga våldsapparaten, i första hand polisen, ska redan från dag ett återställa statens våldsmonopol. Över hela landet inklusive de besvärliga betongförorterna.

För trettio år sedan skrev jag en bok – På spaning efter Moder Sveas själ – där jag förutsade en rejäl förändring av den här typen (fast jag trodde den skulle komma tidigare). Jag vill citera bokens avslutande stycke, som sannerligen är fullt av tillförsikt och framtidstro:

Framtidsutsikterna tycks sålunda vara goda. Tvärtemot vad vi kanske föreställer oss har vårt land under sin historia gång på gång genomgått maktförskjutningar och politiska omkastningar. När tiden varit mogen har förändringarna kommit, nästan alltid i fredliga former och alltid till det bättre. Det finns anledning att tro att vårt lands förflutna ger oss fingervisningar inför framtiden. Moder Svea är fortfarande full av liv och kraft.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Alla inlägg

2 responses to “Något konstruktivt

  1. Pingback: Slutsatser av Västerås-Trollhättan | Jan Millds blogg

  2. Maja Dacke

    Tack, ur hjärtats djup: Tack!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s