När det plötsligt blir på allvar

Av alla slitna klichéer är den där om att det kinesiska tecknet för kris också betyder möjlighet kanske den mest medfarna. Men det är nog sant att kriser bryter låsningar som tidigare omöjliggjort en del stora och viktiga reformer.

När man seglar och det knappt blåser något kan en femåring tillåtas leka skeppare. Han kan styra och ge order och mamma och pappa kan skratta när båten långsamt guppar åt fel håll. Under gynnsamma förhållanden kan allt tillåtas eftersom det inte gör någon skada.

Men vänta bara tills kuling blåser upp. Då blir fel ödesdigra. Pappa ställer sig till rors och skickar femåringen under däck. Ju starkare vind, desto högra ställs kraven på förnuft, uppmärksamhet, sjövana. Framför allt är dumma teorier och barnsliga experiment förbjudna.

Sverige har under decennier kajkat i en stiltje som tillåtit oss att flörta med och låta oss påverkas av dårfinksteorier. Många oerfarna, barnsliga tyckare att beklätt viktiga positioner inom politiken och samhällslivet i övrigt. Även pappa och mamma, vilka de nu ska vara – här bryter metaforen samman – verkar ha tappat koncepterna.

Men nu viner kulingen kring skutan (plötsligt tillbaka i metaforen). Väderprognoserna förutser ökande vindstyrkor. Alltfler svenskar anar att det inte är lek längre. Många är numera förskräckta, särskilt när de politiska befälhavarnas osäkerhet och nervösa uppsyn obarmhärtigt avslöjas i teveintervjuer. Här är ett gäng som inte har koll.

Jag har inte heller koll. Men jag har förmånen att slippa ha varje vaken minut uppbokad av möten, resor, intervjuer och en massa annat strunt som effektivt förhindrar makthavare att göra det de borde göra, nämligen tänka. Att tänka är särskilt betydelsefullt när stormen börjar ryta, för då kan man inte göra som vanligt, utan då måste man göra en del saker man, i varje fall i det moderna Sverige, aldrig övat sig på.

Jag tror att första prioritet är något Sverige slarvat alldeles förskräckligt med under de senaste årtiondena, nämligen Ordning. På ett skepp är Ordning, Disciplin och Uppmärksamhet och sådant omistligt, desto mer ju hårdare det blåser. Nu måste ordning och statligt våldsmonopol återupprättas i Sverige. Jag vet inte precis hur det ska gå till, men det handlar om att polisen måste sätta sig i respekt och få resurser att göra det. Krister Thelins idé om att kommunalisera polisen är sympatisk och övertygande, men en omorganisation mitt under stormen tror jag skulle vara som att bjuda upp Djävulen till dans.

Om polisen ska sätta sig i respekt exempelvis i de 55 no go-zonerna kommer det att bli bråk. Det kommer att krävas våld som lätt kan framställas som (och ibland kanske vara) polisbrutalitet. Här krävs ett nationellt ledarskap som kan förklara att statligt våldsmonopol betyder just att staten är den enda som har rätt att utöva våld och att den tänker göra det tills allt annat våld är utslaget. De som eventuellt utmanar det statliga våldsmonopolet har inte rätt till några sympatier. Om allt detta kräver att polisen kollar identiteter i T-banan så får den göra det. Om det kräver att polisen upprättar ett register så får det bli så.

Ett annat akut problem är migrationen. Här måste Sverige ha en politik för dagens situation, inte gamla tiders. Volymerna måste begränsas. Hur mycket vet jag inte. Men två slags åtgärder är nödvändiga: dels återigen Ordning, till exempel att man inte låter flyktingar löpa fritt i Sverige, dels att Sverige gör sig mindre attraktivt, exempelvis genom att ta bort de utvidgade asylskäl som vi är ensamma om i Europa.

Det är bråttom. Jag talar inte om att tillsätta utredningar som tar evigheter på sig att komma fram med resultat. Jag vet att den visliga, genomarbetade trögheten är demokratins adelsmärke, men här duger inte långbänkar. Problemen är här och nu.

Integrationen är nästa pilsner. Även här måste vi rensa upp bland alla dumma idéer som fått leda oss genom vad Per Ahlmark kallat ”det galna kvartsseklet” med början 1968 (om man frågade honom idag skulle han säkert förlänga perioden till ”det galna halvseklet”). Ett exempel bara: varför lägga tid och pengar på hemspråksundervisning om vi vill att utlänningar ska integreras i Sverige? Sådana lekar kan man hålla på med under lugna förhållanden när man har hur mycket resurser som helst, men inte när det är på allvar.

Förnuft och erfarenhet måste också vinna inträde i skolans värld. Där härskar synsätt, teorier, beteenden och arbetssätt som bevisligen försämrar svenska elevers skolresultat, både i förhållande till andra länder och i förhållande till vad vi själva åstadkom tidigare. Det är som om snälla barn som tror på tomtar och fantiserar om att leka med gulliga vargar hade stått vid rodret. Men nu viner det i tackel och tåg och då måste flumpedagogiken skickas under däck. En första, enkel reform vore att ta bort förre utbildningsminister Björklunds krav på lärarlegitimation så att skolorna kan anställa nypensionerade civilingenjörer för att lära barnen matematik, ett av de värsta krisämnena.

Ett av statsministerns favorituttryck i förra årets valdebatt var ”det här är på riktigt, det här är på allvar”. Han hade rätt. Bara han ville ta konsekvenserna av denna insikt!

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “När det plötsligt blir på allvar

  1. Pingback: Polisiära frågor? | Jan Millds blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s