Lite mer censur, kanske?

Mitt sinne för trender och tendenser i den politiska världen är rätt känsligt. Känsligt, men inte ofelbart. Jag kan förstås ha fel. Nu känns det i alla fall som om betydelsefulla intressen – läs de politiskt korrekta, det välfärdsindustriella komplexets ideologer – planerar attacker mot yttrandefriheten. Mona Sahlin har några gånger låtit undslippa sig halvkvädda synpunkter om att lägerbränder och attacker mot EU-migranter beror på hatiska internetsajter och rasistiska Facebook-sidor. Och det är inte bara hon, jag känner vittringen av censurlust både här och där.

I min värld får man säga vad som helst i media och på internet. Man får till och med tro att det existerar människoraser utan att staten ska gripa in. Däremot har det civila samhället rätt att sätta krokben för sådant. Till exempel skulle den här sajten aldrig ta in någon advokatyr för rasism. Men det är en annan sak; poängen är att staten inte ska lägga sig i. Det kallas yttrandefrihet. (Jag vet att man ibland hamnar i beråd även med en liberal grundinställning, till exempel om man stöter på rekryteringssajter för ISIS.)

Dock får man i min värld inte anlägga mordbränder, varken på flyktinganläggningar eller på något annat. I min värld görs det nämligen en distinkt boskillnad mellan prat och gärningar. Den skyldige är alltid gärningsmannen, inte den som eventuellt hejat på gärningsmannen. (Att det välfärdsindustriella komplexets ideologer har svårt att göra denna distinktion är egentligen logiskt eftersom deras människosyn är att individen är svag och därmed lättledd och därmed svårligen kan ställas till svars för sina gärningar och att det sannolikt är någon annan som egentligen är skyldig.)

Nåväl, den 2 november 2015 får jag vatten på min kvarn i form av en artikel på DN.Debatt. Den är skriven av en professor och en forskare i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet.

Dessa akademiker tycks vara anhängare av tankefiguren att lägerbrännare och andra nidingar styrs av andra: ”Bakom detta finns en växande rörelse av så kallat näthat som stödjer våldsvågen och systematiskt förföljer och hotar människor som törs opponera sig emot den och dess tillskyndare”.

I min värld hade man satt ut fler närpoliser för att komma åt lägerbrännarna. I akademikernas värld är lösningen att strama åt det fria ordet:

Sedda sammantagna och i sitt sammanhang bör [terrorn och samhällshoten: PEs anmärkning] leda till en rättslig omvärdering, som likställer hat, hot, hets, uppmaningar och anstiftan till grova brott som nu systematiskt sker i den digitala offentligheten med rådande bestämmelser kring så kallade upplopp och liknande grova brott mot ordning på allmän plats…

Vi har helt enkelt ett för alla lika och gemensamt ansvar att behärska och betänka oss i offentligheten och att inte göra [jag tror de menar ”säga” eller ”skriva”; PEs anmärkning] saker som hotar att underblåsa eller skapa hot mot enskilda eller allmän ordning…

Att exempelvis offentligt publicera adresser till tilltänkta asylboenden, samtidigt som sådana utsätts för en systematisk våg av brandattentat kan likställas med att elda på en folkmassa i en allmän upploppssituation även om man inte ordagrant uppmanar till våld eller kan framföra olika svepskäl för sitt handlande.

Vi provar.

Antag att det finns en medborgare som anser att det är envars rätt att i förväg få veta om det planeras en asylförläggning i grannskapet. Med sådan kunskap kan de närboende dra i politiska trådar om de inte gillar projektet eller på annat sätt förbereda sig, kanske sätta lås på verktygsboden. Det vore väl inte konstigare, kan en sådan medborgare hävda, än att man blir grannhörd inför ombyggnationer i sin närhet. Och, skulle vederbörande kunna argumentera, därför är det bra om det informeras i tid på internet om anläggningsplaneringen. Bara om man har information kan man utöva sina demokratiska rättigheter. Antag, till slut, att vederbörande publicerar sina synpunkter i en artikel på nätet.

Jag vet inte hur akademikerna tänkt sig att tillämpa sina principer, men vad jag kan se skulle en sådan artikel vara förbjuden. Den föreslår ju, utan att ”ordagrant uppmana till våld” åtgärder som kan leda till att någon, också utan att ordagrant uppmana till våld, publicerar adresslistor som, med välfärdsindustrins människosyn, kan antas förleda en eller annan dårfink att tutta på en gammal skola.

Om staten skulle anamma dessa akademikers synsätt är det lätt att föreställa sig utvecklingen av en syn på yttrandefriheten som knappt står Stalins efter. Jag är nog paranoid, men det behöver inte alltid vara fel med lite sjukligt överdriven misstänksamhet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s