Möten på transportmedel

De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.

I somras reste jag till Lissabon och fick en kapverdian till stolsgranne i planet. Jag har jobbat i Kap Verde, så vi kunde tala lite om hans hemland. Kap Verde hör visserligen till Afrika, men kapverdianer ser inte ut som afrikaner, utan är mer som portugiser. Den här kapverdianen hade kommit till Sverige med sin mamma för länge sedan och gått i skola i en förort till Göteborg. Han sa att det var en fantastisk skola. Han hade lyckats bra i livet och satt nu i en hög chefsposition i en viktig idrottsorganisation.

Så småningom hade han hämtat sig en fru från det gamla hemlandet och fått barn som nu skulle börja skolan. Min stolsgranne var mycket bekymrad. Skolan i göteborgsförorten, där han fortfarande bodde, var numera helt förstörd, sa han, och det berodde på att den tagits över av muslimska barn som anlänt till Sverige under de senaste årtiondena. Han sa att han visste vad han pratade om, för han hade kontakt med en del lärare som var hans egna gamla skolkamrater.

Han sa att han inte ville utsätta sina barn för den sortens undervisning eller brist på undervisning. Det vore att göra dem en otjänst för livet, sa han. Vad ska du göra då? frågade jag. Min fru och jag undersöker om det finns någon bra friskola, sa han. Men vi funderar allvarligt på att emigrera. Kanske tillbaka till Kap Verde, kanske till Portugal.

Den andra personen var en konduktör på en förstaklassvagn hos SJ, dotter till chilenare som flytt undan Pinochets militärdiktatur på 1970-talet. Det var nästan tomt i vagnen. Hon hade vänligheten att sätta sig bredvid mig och prata om ditten och datten. Det framkom att hon hade ett litet barn, visserligen ännu en bra bit från skolåldern, men att hon och maken ändå hade börjat bekymra sig över det här med skolan i den malmöförort där de bodde. Vad är det för fel med skolan? undrade jag. Vad är det för fel? sa konduktören och spärrade upp ögonen. Jag kan ge dig ett exempel. Min mans systerson går i en skola där de muslimska klasskamraterna mobbar honom för att han inte är omskuren. Och lärarna gör ingenting! Ska det vara så, va, ska det vara så, jag blir så upprörd. Hon nästan flämtade av harm. Jag vet inte om jag vill bo i Sverige längre, sa hon.

Jag vet inte om jag kolporterar invandrarfientliga skrönor eller om jag är något tidstypiskt på spåren. Jag önskar det fanns någon pålitlig nyhetskälla som grävde i vad som verkligen sker i det alltmer multikulturella Sverige och hur folk upplever förändringarna.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Alla inlägg

2 responses to “Möten på transportmedel

  1. KN

    Ta med en vän och åk ut själv och dokumentera vettja?

    Gilla

  2. Jag har bott i Lund av och till. Senast till 2008. Och jag åkte taxi en del de sista åren jag bodde där och blev lite passagerarbekant med en del chafförer. Ingen bodde i Lund, alla i Malmö – men att i framtiden kunna bo t ex i Lund/ett mer svensk lugnt småstadssamhälle av någon sort var ett ideal, ett fortsatt steg på vägen in samhället. Ungefär.
    För övrigt måste jag också säga, att det bemötande jag ofta fick som taxikund, påminde mig om hur det ”var förr” i Sverige. Måste jag förklara mig nu..?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s