Svensk heder

Eftersom jag normalt klankar ned på allting är det mig en särskild glädje att för en gångs skull berätta om något jag tyckte var bra, nämligen den svenska biofilmen Tjuvheder. Den handlar om den undre världen och hur livet ser ut där. Med undre världen menas i det här fallet inte knarkmaffiornas, bankrånarnas och de internationella tavelstöldernas värld (om den världen nu finns annat än hos latinamerikanska knarksyndikat och i hollywoodmanusskribenters fantasi). Här avbildas i stället tillvaron för samhällets förlorare, knarkarna, alkisarna, pundarna, heroindetaljisterna, socialbidragstagarna, välfärdssamhällets uslaste klienter, poliskunderna, socialklienterna, kort sagt folk som hamnat i lägen där man själv faktiskt kunnat hamna om de personliga omständigheterna inte varit så gynnsamma. Hyggliga svenskar som hamnat snett, typ. Missförstå mig inte: riktigt, jävla snett.

Jag såg filmen med två pensionerade brottsmåladvokater som efteråt försäkrade att, jo, sådär är det. Filmen ger en sann bild. Båda hade ett helt yrkesliv med sådana klienter bakom sig. De sa att sådana klienter normalt dör före fyrtio eller allra mest femtio års ålder. Brottmålsadvokaterna hade gått på åtskilliga ungdomsbegravningar för att anhöriga till unga överdosfall ville att den snälle advokaten skulle komma med och ta ett sista farväl.

Biografvaktmästare var förr i tiden personer som rev biljetter, men numera verkar de ha uppgraderats till någon sorts värdar som håller inledningsanföranden om filmen samt påminner om att man ska stänga av mobilen. Den här biovärden sa att filmen var ett skrämmande, otäckt och djuplodande dokument om de mest utsattas liv och att det kunde förekomma obehagliga inslag.

Jag trodde då att det skulle bli blod och våld, men det blev det inte. Tvärtom beskrevs en svensk subkultur, visserligen utblottad, förljugen, aggressiv, oförskämd och ociviliserad, men ändå på något märkvärdigt vis schysst och solidarisk.

Minna, en av två hjältinnor, blåser av oförstånd den våldsbenägne knarkpampen Christer på åttatusen spänn, det är storyn. När Christer så småningom hittar Minna – den undre världen visar sig, liksom den övre, vara liten i Sverige – är han rätt arg, vilket går att begripa.

Man hade kunnat tro att han skulle våldta Minna (som är rätt attraktiv), erbjuda hennes kropp till polarna och därefter göra köttfärs av henne, men det gör han inte. Han svär och bråkar, men han slår henne inte utan föreslår ett fair deal: Minna ska jobba av skulden, som han visserligen mångdubblar av ilska, genom att sälja hans heroin, alternativt prostituera sig om hon gillar det bättre. Minna kränger knark tills hon är skuldfri varigenom hon i och för sig hamnar i krakel med polisen eftersom hon väljer att vara schysst mot en kompis som sitter på torken för att äntligen få träffa sin omhändertagne son och rätta upp sitt eländiga liv.

Knarkpampen Christer är kort sagt rätt chevaleresk mot kvinnor (vilket han inte är mot män).

Bossen Boris på husvagnslägret talar om solidaritet och försöker hålla ordning på tjuvarna så att kommunens socialarbetare inte ska verkställa sina upprepade hot om vräkning eftersom de lägerboende inte kan låta bli att göra inbrott i grannskapet i Stockholms söderförorter. Det går inte. Inbrotten fortsätter, vräkning verkställs och Boris blir förtvivlad.

Nu ska jag inte romantisera, men slutintrycket är att människor i denna undre värld, trots all brottslighet och allt ömsesidigt svek, ändå beter sig mot varandra med en sorts respekt och värdighet. Och socialarbetarna och snutarna är omtänksamma, hederliga och hyggliga.

Även när den är som sämst har vår svenska kultur någon sorts anständighet. Se filmen – eller strunta i att se filmen – och förklara för mig om förljuvar vårt land.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Alla inlägg

3 responses to “Svensk heder

  1. Erik

    Tack för en väldigt sympatisk recension. Värdefult att PE har bemödat sig att fråga relevanta bekanta om filmens trovärdighet något som jag inte hade kunnat eftersom jag inte har sådana bekanta.

    Däremot uppmärksammar jag följande citat:
    ”.. om de personliga omständigheterna inte varit så gynnsamma.”
    Hm, ligger inte det väldigt nära den gamla socialistiska tron att ”allt är samhällets fel”? Bara miljö, aldrig arv, så att säga?

    Gilla

  2. Pingback: Svenskarnas land | Jan Millds blogg

  3. Pingback: Hjältinnor | Jan Millds blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s