Förbundsordförandens anförande vid årsmöte för Branschförbundet Ensamkommande Flyktingbarnshemanordnare (BEF)

Kära medlemmar,

Jag vågar påstå att vi är Sveriges i särklass mest framgångsrika bransch. På bara några år har vi vuxit från ingenting till hundratals medlemmar. I snabbhet och entreprenörskap påminner vi om Silicon Valley, men i lönsamhet är vi överlägsna Kaliforniens high tech-centrum, för där finns fortfarande bolag som efter åratals utvecklingsarbete fortfarande inte går med vinst.

(applåder)

Nej, det är något särskilt svenskt över vår bransch och vårt entreprenörskap som jag tror hänger samman med vårt partnerskap med staten. Det påminner mig om forna tiders svenska succéer, där samarbetet mellan privata företag och den svenska staten ledde till framväxten av internationella spetsföretag som ASEA och Ericsson. Historien tycks upprepa sig och vi är de som lägger grunden för framtidens svenska välstånd.

(applåder och visslingar)

Det fundamentala skälet till att vi alla ägnar oss åt denna verksamhet är förstås att vi drivs av omtanke och människokärlek. Inga andra än vi visar så mycket engagemang och omsorg gentemot dem som verkligen förtjänar solidaritet och stöttning: de ensamkommande flyktingbarnen. Barnen är ändå dem som vi och det övriga samhället har de största skyldigheterna emot, dessa oskyldiga offer för vuxnas synder, dessa frusna, hungriga, förnedrade rov för en ond värld, dessa oskuldsfulla varelser som vår själviska tid inte omhändertar så som vi bör. Men vår bransch, mina vänner, vår bransch tar detta ansvar som världen i övrigt inte tar.

(suckar och dova och inkännande applåder)

Samtidigt vore det fel att blunda för att omständigheterna faktiskt belönar dem som tar sitt ansvar för dessa mest eftersatta. I den bemärkelsen lever vi i en god värld. Alla vi, som deltar i detta möte idag, har anledning att känna respekt och vördnad för den ordning som skänker oss, vi som har tagit detta ansvar på oss, en resonabel och rättmätig ersättning för vårt mänskliga engagemang för de kanske svagaste i vår onda värld. [För en kalkyl över vad människokärleken kan avkasta, kolla här (Hos frisören); PEs anmärkning.]

(några entreprenörer med frireligiös bakgrund ropar ”halleluja”)

Jag vill nu ägna resten av detta anförande åt att beskriva vad jag betraktar som den främsta utmaning vår bransch står inför och hur jag menar att vi gemensamt kan komma till rätta med de problem denna utmaning, om vi inte hanterar den klokt, skulle kunna medföra.

Nationalekonomiska teorier förklarar för oss att nya lösningar inledningsvis kan ge god lönsamhet för de aktörer som är först på plan och att lönsamheten sedan hastigt kan sjunka när nya producenter kommer in på marknaden och konkurrensen driver ned priserna. Jag kan försäkra er att detta hot besvärar mig något alldeles kolossalt å mina egna och å era vägnar. Tanken att vi skulle kunna hotas av den sortens mördande konkurrens lämnar mig sömnlös, det kan jag försäkra er. Och min rädsla än inte utan grund; trots allt inser vi alla att vem som helst utan stort besvär kan starta ett företag inom vår bransch. Det räcker att ha en bostad med tomma bäddar.

Den potentiella konkurrens som kan uppstå genom att fler aktörer etablerar sig på marknaden kan därför snabbt leda till att den ersättning kommunerna måste betala för ett vårddygn för ensamkommande barn sjunker till obehagligt låga nivåer, kanske 1 500 kronor, kanske 1 000 kronor, vem vet?

(förfärade utrop)

Jag tror emellertid, och det är detta projekt jag vill ha ert mandat att utveckla, att det finns en för vårt förbund acceptabel lösning. Nationalekonomin förklarar att priset är en funktion av utbud och efterfrågan. Om utbudet av mottagningsplatser ökar genom att fler flyktingbarnhemanordnare etablerar sig så sjunker dygnsersättningen. Men om efterfrågan ökar så stiger dygnsersättningen. Vår gemensamma uppgift är därför att främja efterfrågan, vilket i detta fall betyder att öka antalet ensamkommande flyktingbarn.

(klotrunda och förväntansfulla blickar)

Hur kan detta då åstadkommas? Lyssna nu, mina vänner, till min djärva och framåtblickande plan. Vi vet alla hur stora problem våra stackars ensamkommande flyktingbarn har att ta sig hit. Men tänk om de slapp riskera livet i överlastade gummibåtar på Medelhavet, tänk om de slapp långa vandringar genom Europa, tänk om de slapp utsättas för taggtrådsstaket och hårda gränsvakter. Om det bara blev lättare och bekvämare att ta sig hit för ensamkommande flyktingbarn så skulle tillflödet vara i stort sett obegränsat och framtidsutsikterna för vår bransch helt strålande.

Jag menar att vi helt enkelt bör chartra en passagerarfärja och sätta i trafik, i första hand mellan Syrien och Göteborg. Min första tanke var att anlita Vikinglinjen och hyra till exempel Cinderella, som jag av egen erfarenhet vet erbjuder trivsel och komfort, men sedan tänkte jag att det kanske skulle missförstås om det hela inför media framstod som ett alltför tydligt svenskorganiserat projekt. Bättre då med fartyg från Sydeuropa, till exempel från rederiet Grandi Navi Veloci som trafikerar diverse rutter i Medelhavet. En returbiljett mellan Genua och Tanger kostar ungefär ungefär 90 euro och eftersom sträckan Syrien – Göteborg är nästan fyra gånger så lång så kan man räkna med en reskostnad på kanske 4 000 kronor per ensamkommande flyktingbarn. Varför basera beräkningarna på returbiljettspriset? Jo, för att båten sannolikt går tom när den återvänder till Syrien för att hämta nästa last och att rederiet rimligtvis vill kompensera sig för det.

(häpen beundran och glädje härskar i auditoriet, en medlem höjer dock rösten och säger ”Vadå? Menar du att vi ska betala 4 000 för att få ett barn? Det är ju nästan två dygnsersättningar, det har vi inte råd med!”, men ordföranden höjer lugnande sin hand)

4 000 kronor är försumbart om man jämför med de priser som människosmugglare normalt tar ut för att hjälpa en flykting med en resa från startpunkten till Migrationsverket inklusive rådgivning om lämplig information att ge till olika myndigheter och så vidare. Jag räknar därför inte med att vi ska betala någonting. Det räcker att vi organiserar projektet och överlämnar administrationen till de affärsmän som normalt driver reseverksamheten.

Låt mig avslutningsvis framhålla vilken god gärning vårt förbund i det tysta kommer att ha lyckats med när den första lasten med några tusen ensamkommande flyktingbarn anländer till Migrationsverket i Göteborg. Utan att göra väsen av oss och utan att försöka ta äran av händelsen har vi skapat just den trygga och bekväma väg till ett bättre liv i Sverige som dessa stackars flyktingbarn hittills varit förmenade.

Om vårt ansvar för detta välsignade projekt blivit allmänt bekant hade vårt förbund med säkerhet tilldelats Nobels fredspris.

Tack för att ni lyssnade.

(dånande applåder)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s