Fortsatt studiebesök

Jo, jag kom som sagt nyligen hem från ett besök på en privat välgörenhetscentral i slumområdet Conjunto Palmeiras i Fortaleza i norra Brasilien. Verksamheten startades för över tjugo år sedan av en avhoppad katolsk präst, Joaquim Melo, som visade sig vara en superkändis i Brasilien (över 10 miljoner googleträffar varav dock inte alla avser honom). Han har en diamant i örat och transparent lack på naglarna (men hans älskade fru – en kvinna, alltså – hade nyligen gått bort i cancer, så man vet inte).

Välgörenhetscentralen, som heter Banco Palmas, drivs dels av privata välgörenhetspengar, dels av offentliga anslag eftersom stat och kommun inte vågar sig in i det högkriminella slumområdet utan anlitar Banco Palmas för en del social omsorg. Verksamheten bedrivs i ett tvåvåningshus på kanske 300 kvadratmeter med en liten matservering vid sidan om. I ett rum bedrivs sykurser för kvinnor i Conjunto Palmeiras, i ett annat pågår utbildning i näringslära för unga mödrar (som inte verkar ha mycket hum om sådant, till exempel är en stor del av dem påtagligt feta), i ett annat lär sig ungdomar – bara manliga, visar det sig – dataprogrammering.

Joaquim Melo är en karismatisk person som ägnar sin mesta tid åt att resa runt i landet och starta likartade välgörenhetscentraler på andra ställen. I mitt huvud framstår han som en Lewi Pethrus som ägnar livet åt att grunda nya pingstförsamlingar. Banco Palmas har vid det här laget nära etthundrafemtio avläggare över hela Brasilien.

Kulturen är den viktigaste orsaken till utveckling eller underutveckling, säger han och gestikulerar med händerna. Varje kultur eller varje socialt sammanhang har sin egen berättelse, sina egna föreställningar om hur livet ser ut och hur det bör hanteras. När man jobbar i slummen är det viktigaste att övertyga människorna om att de inte är dömda att leva här, att de faktiskt kan ta sig upp och ut av egna krafter. Deras största fiende är deras egen föreställning att de är dömda av omständigheter utanför deras kontroll att leva i misär. Än värre blir det förstås när en välvillig men nedlåtande omvärld inskärper föreställningen att sluminvånarna är offer för olika makter, kapitalismen, till exempel.

Jag hajade till eftersom jag här, på andra sidan av jordklotet, naivt nog inte hade förväntat mig att rådande formuleringar och problemställningar skulle vara desamma som i Sverige. Men synsätten, uppfattningarna och diskussionerna visade sig vara häpnadsväckande likartade på Östermalm och denna slum i Fortaleza. Detta var nog mitt starkaste intryck av resan.

Till exempel hade jag ett långt samtal på flera timmar som utvecklades till ett slags sociokulturellt seminarium med ett halvdussin tjugo- till tjugofemåriga IT-lärare från slummen som var anställda av Banco Palmas för att utbilda andra slumboende. Vi talade bland annat om skolan och dess problem (en av killarna jobbade förresten normalt som lärare i en kommunal skola). De sa att ett stort problem var bristen på disciplin. Lärarna hade helt enkelt svårt att få tyst på eleverna. De flesta av mina kollegor är rädda för eleverna, sa han som var lärare. Det går att förstå, sa han, för det är inte ovanligt att elever kan bli våldsamma. För övrigt är lärarna förbjudna att vara stränga för att eleverna inte ska känna sig utpekade och särbehandlade.

En nittonårig kille verkade enastående begåvad. Han talade mycket vårdad portugisiska med långa, sammanhängande meningar och alla de komplicerade verbformerna korrekt böjda. Han berättade om sig själv och kom därmed att bekräfta Joaquims tes om slumbornas självförtryck. Han, som nu var IT-lärare på Banco Palmas, hade för två år sedan tvekat om han ens skulle våga söka in på den grundläggande IT-utbildningen. Efter lång vånda hade han lämnat in sina ansökningshandlingar, övertygad om att han inte skulle bli utvald. Men han blev antagen och hade avancerat till lärare. Han sa med ett leende att han redan nu gjort en jättekarriär i livet. Hans liv låg öppet för honom. Men hans mamma hade aldrig varit vid stranden och havet, som ligger tjugo kilometer bort.

Efteråt tänkte jag på hur mycket sanning som ligger i dessa ungdomars observationer. Allt beror på kultur, vad folk har i skallen. Alla kulturer är inte lika bra. Slumkulturen och offermentaliteten är skadlig för värddjuret och för värddjurets närmaste omvärld. Att inte erkänna detta är, vad jag kan förstå, ett svek mot de svaga och eftersatta. Multikulturalismens apostlar gör skada.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s