Intresse eller analys, vad ska styra?

”Minnet går alltid hjärtats ärenden”, sa den franske sjuttonhundratalsförfattaren Antoine de Rivarol. Det är bra sagt. Det betyder att minnet lägger saker och ting till rätta så att man minns det man vill minnas.

Jag skulle vilja parafrasera till ”Hjärnan går alltid hjärtats ärenden”. Det är nämligen inte bara det förflutna som anpassas efter ens käraste föreställningar eller önskemål, utan även nuet. Eller, om jag får vara lite råare: ”Hjärnan går alltid magens ärenden”. Vi tolkar världen så att det gynnar våra intressen.

Mitt första riktiga jobb i bemärkelsen heltidsanställning med månadslön var på SIDA. Där fick jag snabbt lära mig något som man inte talat om för mig under mina studieår trots att jag hade gått på fina skolor. Min uppgift var bland annat att skriva promemorior om olika biståndsprojekt som diverse avdelningar inom myndigheten ville ha pengar till. Sedan skulle jag presentera dessa promemorior för direktionen så att direktionen kunde fatta beslut om huruvida pengar skulle utgå eller inte.

Antag till exempel att utbildningsbyrån ville ha fem miljoner kronor till ett skolprojekt i Tanzania. Då kunde det bli min roll att skriva en promemoria om projektet. Sedan skulle direktionen efter att ha läst promemorian och hört en föredragning besluta om det skulle bli några fem miljoner för detta ändamål.

Första gången hanterade jag uppgiften så som jag efter långa universitetsstudier hade uppfattat att man skulle göra: jag resonerade om projektet, dess starka och svaga sidor, risker och möjligheter och sådant där. Det ledde till att direktionen sa nej och utbildningsbyrån på SIDA blev rasande på mig.

Jag insåg att om jag fortsatte på den inslagna vägen så skulle varenda avdelning och byrå inom myndigheten bli min fiende och betrakta mig som en person med samarbetsproblem, vilket såklart hade skadat mina karriärchanser. Jag stod inför ett val. Antingen Handelshögskolans metod och ruinerad karriär eller också mer förståelse för betydelsen av förtroendefullt samarbete kollegor emellan och hyggliga framtidsutsikter. Jag valde rätt och det gick bra för mig.

Vad jag hade lärt mig var att världen inte fungerar som vi tror eller predikar. Vi föreställer oss att Analys leder till Vilja som leder till Åtgärd. Men så, hade jag alltså just lärt mig, funkar det inte. I verkligheten börjar det med Vilja som leder till Analys som leder till Åtgärd. Hjärnan, det vill säga analysen, går intressets och viljans ärenden. Analysen anpassar sig efter viljan och magens, ibland hjärtats, önskemål. Analysen kan alltid hitta en väg att tjäna sin herre Intresset.

Naturligtvis är den ordning jag beskrivit skadlig och korrupt. Som tur är dominerar den ordningen sällan fullständigt. Det finns hederlighet någonstans i alla människor och någonstans i alla organisationer. I det goda samhället uppmuntras sådan hederlighet och motarbetas dess frånvaro med alla medel – förmaningar, uppfostran, eftertänksamhet, kylig skepsis, anklagelser för partiskhet och intellektuell ohederlighet. I det goda samhällets utbildningsanstalter, till exempel dem som jag frekventerat, låtsas man, efter min erfarenhet, inte ens om att sådan ohederlighet förekommer, vilket förstås är ett problem. (Sannolikt har professorerna aldrig varit ute i verkligheten och lärt sig hur den gestaltar sig.)

Jag kom att tänka på mina egna erfarenheter från statsbyråkratin när jag nyligen skrev om Migrationsverket och dess prognoser. Där verkar Intresset ha styrt Analysen på ett ganska flagrant sätt.

Intresset? Kom ihåg att Migrationsverket numera blivit en av de mest framträdande aktörerna inom det välfärdsindustriella komplexet. Även om verket har det lite jobbigt just nu måste detta migrantinflöde vara en sorts julafton för myndigheten. Om Sverige bara tog emot några tusen flyktingar om året, vem skulle då veta vad generaldirektören heter? Skulle han få uppträda i teve lika ofta som statsministern? Skulle verket fem gånger om året få skicka nya räkningar till riksdag och regering och snabbt få alla önskemål attesterade? Jodå, jag vet att fotfolket i det välfärdsindustriella komplexet i många stycken har besvär, men varje härskarskikt har sina husslavar som inte nödvändigtvis får del av glansen och ärebetygelserna. (När jag läser lidandebeskrivningarna från hotade socialarbetare tänker jag på hur Napoleons och Hitlers soldater hade det när de traskade hemåt efter nederlagen i Ryssland.)

För var dag blir jag alltmer övertygad om att Sverige helt och hållet styrs, till politik och tänkande, av den jättelika apparat bestående av i första hand offentliga men i ökande utsträckning privata aktörer som har till uppgift att på skattebetalarnas bekostnad på olika lönsamma sätt ta hand om människor. När det inte finns fler svenskar att ta hand om har komplexet nu lyckan att kunna importera klienter. En halv miljon nya klienter om året måste vara manna från himlen för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunernas socialtjänst, riksdagens socialförsäkringsutskott, utbildningsväsendet, privata campingbyar etc. Det är klart att detta mäktiga system och dess härolder i media drar sig i det längsta för att försöka begränsa inflödet av hjälpsökande. Och är det inte begripligt att systemets lydiga tjänare och företrädare i riksdag och regering nu vrider sig som maskar inför verklighetens krav att bromsa invandringen?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s