Onda människor

Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.

Det handlar om att mobilisera känslor. Dissidenter ska hatas, skrämmas till tystnad och ibland, som sagt, rentav förintas. Det är alltså inte så, som i demokratier, att regimkritiker lägger fram sina synpunkter i debattartiklar i allmänt lästa dagstidningar och regimen därefter svarar med sina vassaste argument för att medborgaren i gemen ska kunna göra sin egen bedömning om vem som har mest fog för sina åsikter.

Det handlar om två helt väsensskilda strategier från maktens sida. Den ena är att fula ut, den andra är att resonera.

En makthavare som med resonemang visar sig övertyga sitt folk sitter naturligtvis säkrast, men om han fruktar att argumenten inte håller blir han nästan tvungen att använda hat, utfulning och annat själsligt (och i sista hand fysiskt) våld om han vill värna sin position.

Visst händer det att regeringar även i demokratier efter förmåga okvädar och försöker svärta ned oppositionen med hänvisning till dess påstådda moraliska uselhet, men skillnaden gentemot diktaturen är att oppositionen har lika rätt att i sin tur skymfa och smutskasta makthavarna. Så var det inte i Sovjetunionen. Det stod inga ryska dissidenter på Röda Torget och höll upp skyltar med texten Stalin är en skithög.

Sverige är någon sorts mellanfall. Visst har vi demokratisk debatt i tidningarna, men den rör sig inom tämligen snävt utstakade områden. Åsikter som ligger utanför dessa tillåtna områden behandlas inte på det demokratiska sättet, alltså med resonemang och argument, utan på det diktatoriska sättet, således med avståndstagandet, fyrop och svartmålning.

Låt mig peka på tre särdrag i den svenska intellektuella kulturen som gör oss mer lika Sovjetunionen än exempelvis Storbritannien.

Det första särdraget är att det tillåtna området (”åsiktskorridoren”) i varje ögonblick är skarpt definierat men föränderligt över tid. Människor som verkar i åsiktsbranschen vet vid varje tidpunkt precis var foten kan sättas ned. Till exempel var ett ord som ”volymer” förbjudet i migrationssammanhang för ett år sedan medan det numera riskfritt kan användas. Förre statsminister Reinfeldt var en sådan purist att han inte kunde tåla att hans migrationsminister Billström brukade begreppet. Så var det i Sovjetunionen också. Den som ville behålla sin nådaställning fick vara noggrann med ordval, argument och personomdömen. Kremlologer forskade i vad som vid varje tillfälle var lämpligt, tillåtet och påbjudet. Känsligheten för vad som var rätt kunde inte vara större ens hos ett modeorakel i Paris.

Det andra särdraget är bruket av bannstråle och märkning. Bannstrålen är som strålkastaren från ett torn i taggtrådsstängslet vid ett nazistiskt koncentrationsläger. Dess uppgift är att upptäcka alla som försöker avlägsna sig från det tillåtna området. När de väl är upptäckta ska de stämplas som rasist, islamofob, klimatförnekare, fascist, homofob och så vidare efter ett antagligen genomtänkt klassifikationssystem. Varje avvikare ska ha sin korrekta stämpel. Här snackar vi inte demokratisk debatt, här snackar vi märkning. Ursäkta om jag kommer att tänka på koncentrationslägrens olika trianglar, rosa för bögar, gröna för yrkesförbrytare, bruna för romer, gula för judar och så vidare.

Det tredje särdraget är ostracismen, uteslutningen, som drabbar både åsikter och de människor som hyser dem. De fina tidningarnas debattsidor, vars redaktörer strikt följer modet (och ibland själva tillhör trendsättarna), är lika noggranna som någonsin en elegant klädaffär att bara tillåta de rätta couturerna på sina hyllor. Och den som väl etablerat sig som dissident är för evigt portad. Många välartikulerade, intelligenta och genomtänkta människor har blivit avlistade.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Onda människor

  1. Pingback: De tolerantas intolerans | Jan Millds blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s