Historiens lärdomar

De flesta människor jag träffar nu för tiden runkar bekymrat på huvudet och undrar varför politikerna inte tar sig kragen och reder upp den soppa de har lagat åt oss. Efter min idoga men kanske ordblinda läsning av historiens lagar tror jag inte att det går. Låt mig förklara.

Alla samhällen har någon sorts härskande skikt eller klass. Det kan vara ett kommunistparti, en dominerande klan, en feodalklass. I Sverige härskar ett politikervälde som stödjer sig på landets viktigaste industri, det välfärdsindustriella komplexet, vars intressen artikuleras av ett mer eller mindre beroende prästerskap av intellektuella och journalister.

Historien handlar till stor del om hur olika klasser och skikt avlöser varandra i samhällstoppen. Ingen maktgrupp har evigt liv; studerar vi svensk historia kan vi sedan 1200-talet identifiera elva olika epoker med relativt distinkt olika maktgrupperingar vilket betyder ungefär 70 år per maktepok.

Jag tror inte det förekommit i världshistorien att en maktgrupp frivilligt abdikerat för att den känner sig utlevad eller inser sig ha tagit sig vatten över huvudet. I stället brukar den mer eller mindre våldsamt kastas över ända av andra samhällsintressen på uppgång. De borgerliga revolutioner som för några hundra år sedan gjorde slut på den absoluta kungamakten är väl de mest välkända exemplen, till exempel Englands ärorika revolution eller den franska, något mindre ärorika.

Det fina med sådana maktskiften är att de nya makthavarna målmedvetet börjar bygga ett nytt samhälle som, när dimmorna lagt sig, oftast visar sig vara bättre än det gamla.

I Sverige har vi idag ingen framåtsträvande klass som likt gamla tiders borgarklass kunde ersätta de utlevade makthavarna och bygga en ny och löftesrik nation. (Vi har inte ens, som i Latinamerika, en armé som kan ta över och tillfälligt skapa ordning när politikerna tafflat till det.) Det finns därför inget organiserat alternativ som kan förhindra politikerväldet från att fortsätta förstörelsearbetet.

Om vi ska förstå Sveriges belägenhet tror jag vi bör jämföra med det karolinska enväldet, framför allt dess sista arton år under Karl XII. Parallellen till dagens situation är slående. Politikerväldet motsvaras av kungen, det välfärdsindustriella komplexet motsvaras av den karolinska krigsapparaten, som var ett militärindustriellt komplex, media och opinionsbildare motsvaras av prästerskapet, som dagligen förklarade för allmogen att kungen gjorde rätt och hade stora framgångar.

Om Karl XII hade gett upp sina stormaktsambitioner och demonterat sin armé, sitt militärindustriella komplex, så hade svenska folket undsluppit avsevärda umbäranden. Men han kunde inte. För honom var äran och stormaktsdrömmarna viktigare än klarsynen. Och arméns ledning hade ingen lust att bli upplöst och förlora sin position och sin födkrok. Galna föreställningar och apparatens egenintressen var viktigare för makthavarna än svenska folkets välmåga.

Emellertid har svenska folket idag – och det är en stor skillnad mot för trehundra år sedan – ett oprövat maktmedel som faktiskt står till förfogande: demokratin. Kloka människor skulle faktiskt med stöd av gällande lagar kunna formera sig, utmejsla ett genomtänkt och övertygande budskap om Sveriges räddning och därefter i allmänt val be om svenska folkets förtroende att sätta räddningsplanen i verket.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s