Jihadister och nationalkänsla

Unga män – kanske även unga kvinnor, vad vet jag? – har ofta ett behov av ideologier som ger mening och begriplighet åt tillvaron samtidigt som de pekar ut livsstilar och handlingsmönster som tillåter de unga männen att få utlopp för sina jäsande, virila drifter.

Jag vet vad jag pratar om, för en gång föll jag själv för marxismen, en mycket kraftfull lära som gav mig intellektuella verktyg att, som det kändes, förstå allt och dessutom pekade på proletariatets revolution som ett värdigt och fantasieggande projekt att snarast förverkliga.

1968-vänsterns eskapader påminde rätt mycket om vad radikaliserade jihadistiska unga män håller på med. Lika lite som jag läste fel i Das Kapital läser dessa muslimer fel i Koranen. Både Profeten och Karl Marx menade på fullt allvar att deras respektive läror skulle erövra världen och deras anhängare suger girigt i sig av deras tänkande.

Skillnaden mellan 68-orna och dagens jihadister är att det aldrig var riktigt på allvar för 68-orna. Vi kunde snacka om väpnad revolution, men vi visste att vi var högutbildade och rimligtvis med tiden, om vi skötte oss, skulle inta och leda samhällets mest framstående bastioner. Ställd inför det perspektivet slösar man inte bort sitt liv på ideologier.

Någon motsvarande skimrande möjlighet står inte öppen för dagens jihadister. Det finns ingen tydlig alternativ karriär som förtar dem lusten att göra lumpen hos Daesh/IS. Det är ett problem. Det hade varit lättare om alla haft en chans att bli kommunalråd eller generaldirektörer eller fått högavlönade poster i Saudiarabien eller FN.

Visst kan man tänka sig att ett pressat Daesh får stryk rent militärt när det nu lyckats göra hela världen till sin fiende. Men även om Daesh försvann från jordens yta skulle jihadistproblemet troligen vara kvar. De unga männen måste fortfarande hitta mening i livet och upptäcka något att göra med sina överflödande hormoner. Vad har Västerlandet att erbjuda?

Västerlandet är den första och hittills enda kultur i världen som lyckats ge ambitiösa och hungriga unga män en mening och uppgift i livet med annat än att erövra, slå ihjäl, underkuva och plundra sin nästa. Västerlandets oerhörda framgångar bygger på en enda sak: att unga människors obändiga krafter har kanaliserats in i fredlig utveckling genom företagande för att göra nyttiga saker och tjäna mycket pengar.

Är jag naiv och löjlig nu? Kanske. Men jag kan inte föreställa mig att dessa koranläsande ungdomar kan vändas på nya vägar på annat sätt än att de vår närkontakt med en kultur som i grunden skiljer sig både från den insnöade, testuggande moskévärlden och från den teraperande välfärdsvärlden som implicit förolämpar alla sina klienter eftersom den anser att klienterna är svaga människor som inte kan ta ansvar. Tänk till exempel om varje problematisk ungdomsjihadist fick en företagare som mentor och därmed beredas inblickar i en värld av svåra, komplicerade men fredliga utmaningar. Bara kontakt med människor – och rätt sorts människor – kan få en ung ivrare på bättre tankar. OK, jag erkänner att det låter troskyldigt och blåögt, men försök hitta på något bättre själv! (Du behöver inte skämmas om du inte kan; den självsäkra tidningen The Economist tangerade nyligen ämnet utan att komma någonstans.)

Det där är alltså möjligen en dum idé men jag har i sammanhanget en annan idé som jag menar har fundamental betydelse om vi vill förmå jihadistfrön att anamma ett mer västerländskt tänkande. Om jag träffar en människa som ständigt förtalar och nedvärderar sig själv krävs det nog en överjordisk klarsyn och tolerans av mig för att jag ska upptäcka eventuella värden som vederbörande besitter. Hur ska en ung muslim kunna uppskatta Västvärlden och dess värderingar, i det här fallet representerade av Sverige, om det svenska samhället hela tiden klankar på sig själv, förklarar sig sakna historia och egen kultur, hävdar sig lida brist på någon som helst positiv särart? Jag tror det var en dolkstöt i Sveriges rygg när politikerna beslöt att landet ska vara multikulturellt. Kan man tänka sig en lagledare som inför sitt fotbollslandslag kommer med ett peptalk av innebörden att laget inte har någon som helst kvalitet eller förmåga som inte alla andra lag också har?

Egentligen är situationen sinnessjukt konstig. Här lever vi i den bästa av alla kända kulturer, en kultur dit folk från hela klotet vill komma för att avnjuta vårt samhälles fördelar och så förnekar vi själva att sådana fördelar existerar och att de på något sätt faktiskt skapats av detta svenska samhälles invånare.

När jag tänker på detta blir jag ofta paranoid. Sverige styrs av idéer som verkar kunna vara lika skadliga för samhället som värsta ebolavirus kan vara för människokroppen. Varför, varför kolporteras dessa idéer med sådan beslutsamhet av våra ledande politiker? Varför, varför är dessa ledare så blinda för vad som sker med det svenska samhället? Jag har ännu inte kommit så långt att jag tror att de medvetet och ondskefullt vill förstöra Sverige. Än så länge kan jag till nöds övertyga mig om att de bara är omedvetna, isolerade och korkade. Men det står inte länge på, om inget förändras, förrän jag motvilligt måste börja betrakta dem som nationens vedersakare.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s