Vad är flyktingkrisen?

Lagrådet betvivlar som sagt att Sverige har en flyktingkris. ”Saken bör klarläggas i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet”, skrev myndigheten nyligen i sitt utlåtande kring regeringens förslag om id-kontroller och brostängning. Men alla andra anser att vi har en migrantkris. Folk verkar inte kunna tala om annat. Jag verkar inte kunna skriva om annat. Tidningarna typmarkerar sina artiklar med texten ”Flyktingkrisen”.

Men vad är flyktingkrisen egentligen? På ytan är frågan lätt att besvara: det anländer en massa människor som det idag existerande Sverige, med sina seder och bruk och vanor och regler, har svårt att ta emot på det sätt Sverige anser att de bör tas emot. Men under ytan lurar osäkerhet om vad krisen verkligen innebär. Många har kanske inte tänkt så särskilt på det för saken analyseras inte särskilt noga – eller alls – i debatten. Ändå är frågan om krisens sanna karaktär fundamental.

Jag tror att finns tre slags föreställningar om hur situationen bör eller i varje fall kommer att utvecklas, en föreställning som är helt orealistisk och två som åtminstone inte är verklighetsfrämmande.

Den helsnurriga uppfattningen är den som dominerar etablissemangets tänkande och som kom särskilt pregnant till uttryck i Alliansregeringens och Miljöpartiets överenskommelse år 2011 om migrationspolitik. Överenskommelsen bygger på rent önsketänkande: Sverige ska erbjuda en (gränslös, verkar det) ”fristad… undan förföljelse och förtryck”, migrationspolitiken ska vara ”human, rättssäker och ordnad”, migrationens ”utvecklingseffekter ska tillvaratas bättre” och, självklart, ska ”särskild hänsyn… tas till barns bästa”.

Allt ska vara oförändrat i Sverige, kan man läsa mellan raderna, det vill säga vi ska vara snälla, väluppfostrade och byråkratiskt noggranna som vanligt och så ska vi välkomna ett obegränsat antal migranter som då också blir snälla och väluppfostrade svenskar som är bra på att respektera överheten, stå i kö och fylla i blanketter.

Den föreställningen har under de senaste månaderna officiellt gått i kras, senast nu med regeringens panikartade och inhiberade plan att stänga Öresundsbron.

Sedan finns två andra, mer realistiska föreställningar om vart vi är på väg. En är den liberala lösningen som med Maria Ludvigssons, ledarskribent på Svenska Dagbladet, pregnanta formulering innebär att det ”globaliserade Nutidssverige behöver kränga av sig de gamla selarna”. En av de gamla selarna är arbetsmarknaden, säger Ludvigsson: ”Arbetsmarknaden är det mest utstuderade av politiskt eftersatta områden. Med fackets (och delvis arbetsgivarnas) makt har man krampaktigt hållit ett system, skapat för en annan tid med helt andra förutsättningar, intakt”.

Ludvigsson tänker rätt. Med en massiv invandring kommer alla gamla selar att behöva krängas av och Sverige utvecklas till ett normalt globaliserat land med vidsträckta slumområden, hög brottslighet, en medelklass som sluter sig bakom sina murar samt ett ajöss till ett bidragssystem värt namnet.

Jag säger inte att allt är dåligt med en sådan utveckling. Man – många – kan leva bra under sådana förhållanden. Det blir lättare att hitta bostad i Stockholm om man kan betala och det blir lättare för arbetsgivare att bli av med arbetskraft som inte presterar. Ett flexiblare samhälle, helt enkelt.

Den andra realistiska och genomförbara linjen är att göra som Finland, Estland, Polen och en hel del andra europeiska länder, nämligen sätta stopp eller nästan stopp för invandringen. Men den linjen förutsätter en annan mentalitet än den som råder hos det svenska etablissemanget. Den förutsätter att Sverige bestämmer sig för att vårt land och vår kultur är något vi gillar och önskar värna om. Den förutsätter nog att vi upphäver lagarna om multikulturalism, alltså att alla kulturer har samma existensberättigande i vårt land och att svenskarna åtminstone styckevis ska anpassa sig efter invandrares sedvänjor och tänkande. Den förutsätter att Sverige med kraft står upp för de västerländska värderingar som det under de senaste årtiondena har blivit comme il faut att nedvärdera i den politiska korrekthetens namn.

Sådant här borde vi prata om. Det är trots allt en avgörande framtidsfråga. Ludvigsson och flera andra ska ha ära av att ha lyft den. Men politiker borde fundera över det och presentera alternativen för medborgarna. Detta måste tänkas igenom och det är bråttom. Om allting bara får gå av sig själv kommer vi som kanske enda land i Europa gradvis att tvingas in i den ludvigssonska lösningen.

Annonser

1 kommentar

Filed under Alla inlägg

One response to “Vad är flyktingkrisen?

  1. Sune Malmström senior

    Mycket bra! Sune

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s