Fritt fall

Samhället har två delar, dels det civila samhället, dels staten inklusive kommunerna.

Det civila samhället är där vi äter, jobbar och bor (de flesta av oss, alltså), där vi uppfostrar barn, driver företag, går på sammanträden i båtklubben och bostadsrättsföreningen, är otrogna och kör mellangrabben till hockeyn. Det civila samhället har, till skillnad från staten, ingen styrande organisation och överbyggnad. Det påverkas naturligtvis avsevärt av staten och dess regelverk, men vad som händer i det civila samhället bestäms i långt större utsträckning av värderingar och attityder som kan vara mer eller mindre befrämjande för nationens utveckling och den allmänna trivseln. I själva verket är det nästan helt och hållet de svårgripbara förhållandena i det civila samhället – graden av tillit, till exempel, vilket det är modernt att peka på – som bestämmer nationens öden.

Staten, å andra sidan, är en byråkratisk apparat som, åtminstone enligt teorin och dominerande föreställningar, styrs av politiker vilka utses av det civila samhället till dess representanter och ombudsmän.

I viss bemärkelse kan man påstå att politikerna styr nationen i samma bemärkelse som ett litet barn på Skansen rattar en bil som går på skenor. Skenorna är det civila samhället. Men samtidigt är den metaforen otillfredsställande, för politikerna kan på lite sikt, i kraft av befängda världsförbättrarambitioner, barnsliga idéer, en övermodig tro på sina egen styrförmåga och med ihärdig klåfingrighet faktiskt åstadkomma allvarliga skador på nationen.

Jag har tjatat om detta i årtionden, men egentligen hoppats att mina varningsrop skulle vara obehövliga. Jag har inte trott att jag själv skulle behöva uppleva sådana kriser som jag larmade om. Men nu är vi på väg.

Det civila samhället sköter sig ganska bra. Det jobbar på och ser till att bruttonationalprodukten ökar. Men politiken har tappat fotfästet och tycks närmast befinna sig i fritt fall.

Vi har en regeringskoalition med partier som inte längre ens verkar försöka dölja att de inte tål varandra. Förvirringen och röran internt inom respektive regeringsparti blir också alltmer uppenbar. Jag undrar om statsministern lottar fram vilken av partikamraterna i regeringen som ska skickas fram för att i teve överbringa de senaste ogenomtänkta beslutet – eller kanske budskapet om att detsamma återtagits.

Dagens Samhälle uppger att 83 procent av kommunerna ”pressas hårt av flyktingtrycket” och att Sveriges Kommuner och Landsting ”kräver undantagsregler”. Det betyder att staten börjar ta tillbaka sina utfästelser.

I verkligheten är det naturligtvis inte bara på denna relativt obetydliga punkt – reglerna för ensamkommande flyktingbarns boende – som staten nu är på väg att abdikera. Polisens no go-zoner, skolans förfall, Migrationsverkets ovilja att göra realistiska prognoser, kriserna inom sjukvården, oförmågan att utarbeta en handlingsplan för flyktingkrisen – eller för något annat heller, för den delen – är tecken på att systemet urartar.

Vad är det vi ser ske inför våra ögon? Jag skrev igår att Sverige i frånvaron av ett dugligt politiskt ledarskap troligen hjälplöst glider ned i ett sammanbrott. Är det inte det vi dag för dag kan betrakta?

I sista hand blir det det civila samhället som får ta smällen när konsekvenserna av vad några tusen dåraktiga politiker genom årtiondena kokat ihop uppenbarar sig i form av väldiga skattehöjningar, kriminalitet och samhällelig oro. Det är bara en sak vi vet säkert och det är att de ansvariga inte kommer att ställas till svars.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s