En blåögd betraktelse

När jag läser tidningen, lyssnar på radio och i övrigt tar del av det officiella Sveriges signaler brukar mina inre Rumpnissar vakna till liv, ni vet de där Astrid Lindgren-varelserna som storögt betraktar människorna och hela tiden säger ”Voffo gör di på dette viset?”

Jag har aldrig varit på ett asylboende, men jag har sett bilder på TV, så något litet vet jag: några hundra migranter i en gammal kursgård kan det vara till exempel. Migranterna anar att de kommer att bo där ett par år eftersom Migrationsverkets kvarnar mal som de mal.

Det måste vara himla trist på ett sådant där boende, den saken rapporteras det ofta om, migranterna har inget att göra så de klättrar på väggarna och bråkar med varandra och blir förbannade på svenska staten som, så har jag fattat det, enligt deras eventuellt välgrundade uppfattning släpar efter när det gäller att uppfylla sina grandiosa löften.

Men herregud. Om jag hade varit en av migranterna så hade jag samlat ihop de andra och sagt hörni, vi måste organisera oss lite, vi måste ordna skola för barnen och så måste vi lära oss svenska så att vi kan klara oss hjälpligt i det svenska samhället när vi äntligen kommer härifrån.

Och så skulle jag komma överens med några universitetsutbildade medmigranter att de ordnade skola för ungarna, det kostar nästan ingenting om man håller sig till ämnen som inte kräver någon utrustning, till exempel matte och engelska. Att göra detta är inte märkvärdigare än att det kan förverkligas från en dag till en annan.

Det där med svenska är lite mer komplicerat. Visserligen finns en massa kurser på internet, men det blir såklart enklast för migranterna om de får lite hjälp av en svensktalande lärare. Antag att det ska vara undervisning två timmar per dag (eller fyra timmar för särskilt ambitiösa elever) i klasser om trettio elever för de nittio, hundra migranter som anmäler sig till utbildningen. Det betyder att det skulle räcka om man hittade ett halvdussin svenskar på trakten som kunde tänka sig att utan ersättning hjälpa till med undervisning inklusive konversationsövningar. Dessa frivilliga svenskar behöver inte ha någon lärarutbildning, skulle jag säga, det räcker om de är normala, hyggliga människor med ett medfött hum om pedagogik.

Jag – och nu är jag varken mitt rumpnissejag eller mitt migrantjag, utan mitt blåögda svenskjag – lovar er, och jag kan sätta 5 000 kronor på det, att det i varje ort med asylboende finns ett halvdussin sådana svenskar. Det är bara att gå ut och leta fram dem. Biblioteket är ett bra ställe att börja söka. Eller ICA. Det finns många snälla, välutbildade pensionärer som disponerar sin tid.

Min blåögda uppfattning är alltså att detta borde vara den självklara lösningen. Men den lösningen verkar inte ha slagit rot det officiella Sverige.

Det officiella Sverige är enigt om att det vore bra med tidig svenskundervisning för migranter. Men att uppmuntra migranterna till att ta saken i egna händer är en tanke som verkar totalt främmande för det officiella Sverige, däri inräknat media. Jag tror till och med att det officiella Sverige skulle utfärda rasistvarning gentemot den som, liksom jag i detta fall, skulle försöka antyda att det kan finnas lösningar vid sidan av den statliga och kommunala hjälpapparaten. Att föreslå att det välfärdsindustriella komplexet ska förbikopplas och således framstå som umbärligt är förstås en hädelse som väl motiverar rasiststämplar och hätska avståndstaganden.

Så när det officiella Sverige tar sig an problemet definieras som en brist på legitimerade sfi-lärare. Jag har hört det officiella Sverige oja sig högljutt och inkännande över den akuta bristen på legitimerade sfi-lärare som påstås leda till att invandrarna ”inte får lära sig svenska”. Smaka på den: ”de får inte lära sig svenska för att det inte finns tillräckligt med legitimerade sfi-lärare”. Det är som om det ansågs vara, eller åtminstone borde anses vara, förbjudet att i lönndom lära sig svenska av egen kraft.

I händerna på det officiella Sverige har nu lösningen blivit en helt annan än den som jag tycker vore den naturliga och som skulle ta en vecka att genomföra. Nu är lösningen långsiktig och handlar om att starta fler utbildningslinjer för sfi-lärare. Nu snackar vi flerårsprojekt innan det i bästa fall kan komma en nyexad sfi-lärare till asylboendet.

Men det finns en annan sak som förvånar mig ännu mer än att det välfärdsindustriella komplexet hellre värnar om sina egna intressen än bidrar till att lösa nationens problem, för detta går ju faktiskt att begripa eftersom komplexet liksom andra maktapparater såklart har sin egen agenda. Det som jag inte ens har en teori om är varför migranterna inte själva tar dessa enkla och självklara initiativ. Kan det vara så att de blivit itutade av den svenska vårdapparaten att svenska är så svårt att man överhuvudtaget inte kan närma sig språket annat än i sällskap av legitimerad sfi-lärare?

Eller finns det någon kulturell defekt hos migranterna som gör att de inte kan lösa så här enkla problem ens när de befinner sig bland folk vars språk de talar? Hur ska de i så fall klara sig i en främmande kultur som Sverige?

Upplys mig, den som förmår.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alla inlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s